Dag 92

Jag känner att bloggen mer och mer börjar få karaktären av en dagbok, och det var ju inte riktigt meningen. Det är visserligen ganska praktiskt när man vill se tillbaka på vad som faktiskt hänt under sommaren, men det är också lite småtöntigt att bara skriva om vad som hänt varje dag. ”Idag har jag jobbat tills jag spydde. Åt platt panerad friterad mat till lunch. Igen. Avföringen var fast och fin.” och liknande. Ok, nu har jag inte kommit riktigt så långt än med det stadiet tycks snabbt närma sig. Därför vill jag nu ge ett sista (eller...?) avsnitt i den antagligen rikt hyllade serien om det österrikiska gourmetlivet:

Wie schmeckt es? XX – Verdünnt Wein

Österrikarna besitter vanan att spä ut sitt vin med bubbelvatten, för att skapa vad som lite hippt går under namnet Weiß/Rot [Wein] gespritzt. När jag först stötte på detta beteende sa jag nänänä stopp och belägg, inget vatten i mitt vin inte. Men under sommarens gång har jag lärt mig uppskatta denna ganska uppfriskande dryck, i synnerhet under riktigt varma sommardagar. Inledningsvis gjorde jag det dock bara med det vita vinet. Det tog ett tag innan jag gav mig på även rödvinet, som faktiskt inte alls blev så tokigt med vatten i.

Fördelar med gespritzandet:

• Man kan tvinga ner riktigt dåligt vin utan allt för mycket plåga
• Man kan dricka fort nog att vinet inte hinner bli varmt och ändå inte bli drängfull på nolltid
• Mman känner sig lite medeltida i sitt vindrickande
• Man dricker automatiskt varannan vatten

Nackdelar:

• Förvånansvärt få

Min andra läskande nya sommarfavvodryck är Aperol gespritzt (nu blir jag osäker, har jag redan skrivit om den tro...? Usla blogg med usla rubriker som Dag X, helt osökbart ju), en blandning mellan Aperol (orange likörish, nr 87756 på Bolaget, dock beställningsvara), torr skumpa och bubbelvatten. Och så en apelsinskiva i det. Har även experimenterat lite med att blanda själv, med varierande resultat. Om det någonsin blir sommar i Sverige igen ska det gespritzas järnet!

Och om nu någon verkligen skulle vilja ha den dagliga uppdateringen om mitt liv i (numera) Prag så är kortversionen: kick-ass presentation - salamipizza, sallad och tjeckiskt öl - lite besynnerlig i magen.

Dag 91

Prag verkar vara en bra stad att gå vilse i, med sina små trånga vindlande gränder utan riktning, mål eller skyltning. Efter nästan två dygn av hårt arbete i förorten där konferensen hålls (aaaarggh vilket misstag att bo på konferenshotellet! Hur tänkte jag?! Eller just det ja, det var ju det jag inte gjorde nej) så lyckades jag äntligen pallra mig in till stan. Där jag och norrlänningarna gick vilse. Typ hela tiden. Fast det gjorde ju inte så mycket.

Dag 90

Jag har en hel rad poster kvar att göra, poster om saker jag planerat att tillägna ett litet svamleri men som bara inte blivit av. Ett par tidiga exempel är kontantkulturen, mataffärernas öppettider, vattenblandat vin och Schloss Laxenburg. Ett par senare exempel är en sammanställning av fördelar och nackdelar med Österrike vs. Sverige, saker jag lärt mig i sommar och kanske till och med en liten uppdatering/avslutning av min projektbeskrivning. Och så förstås de avslutande dagarna med presentationer och Awards Dinner (misstänker att många säkert brinner av längtan att få höra om vad jag faktiskt gjorde för framträdande under middagen, det var ju så hemligt/okänt i min tidigare post). Både Hayley och Ben har varit betydligt mer effektiva i att runda av sommaren med uttömmande finalposter, men jag har inte riktigt kommit så långt än. Men jag har ju 10 dagar på mig. Dessutom skulle jag vilja posta något om hur interaktionen med er, mina högt ärade läsare, varit under sommaren.

För tillfället har jag dock fullt upp med att försöka ställa om till att presentera forskning jag gjorde tidigt i våras. Min presentation är på tisdag och i morse hade jag fortfarande varken uppdaterat mig själv på vad jag egentligen ska prata om eller börjat med presentationen. Svårt frestad att lägga fram det jag gjort i sommar istället, som jag redan har en färdig presentation på. Fast det handlar ju om något (ganska) helt annat. Ölet är i alla fall bättre i Prag än i Österrike, det är ju en bra sak.

För övrigt funderar jag på en snar återkomst till Wien och IIASA eftersom forskarskolan ska dit redan i september. Jag har tackat nej eftersom min stol knappt kommer hunnit kallna efter att jag varit där senast, men är nu hågad att ändra mig. Det är något visst med det där slottet, trots den uppenbara avsaknaden av egentliga spöken.

Dag 89

Flyttstäda är ju precis lika roligt som vanligt. Nu mot Prag. Hörs där!

Dag 88

Det har varit ett par vemodiga dagar på IIASA. Kombinationen separationsångest, prestationspress som plötsligt (tillfälligt) släpper, vänner som ser ut som om de ska bryta ut i störtgråt när som helst och ren och skär trötthet (utmattning) gör att jag lite mest hela tiden går omkring med blanka ögon och en klump i halsen. Avslutningshallaballoot var kanon och idag blev det mer socialiserande. Jag bjuder idag (fast det är faktiskt redan imorgon) på ett axplock av bilder från de senaste dagarnas avskedstagande. Som ni märker har jag försökt hålla det kring ett gemensamt tema av frosseri i bilder på en imponerande tröttutseende (ännu en förengelskning, fast när jag tänker efter är det nog försvenskning, eller?) bloggerist. Fast det lyckades inte fullt ut. Jag ska också be att få återkomma med lite sköna partybilder när jag lyckats lägga vantarna på dem. 

Med värsta bästa handledaren

Med José, sommarens skönaste heders-YSSP:are. Inte för att du läser det här men tack för allt stöd och allt roligt ändå! 

Med spindelbiten Stefan, sommarens mest skruvade mailkonversant

Med Aviv, bästa busssällskapet

Med Hayley, en av de mest optimistiska och handlingskraftiga personer jag någonsin träffat. Har dessutom en irriterande förmåga att alltid se löjligt bra ut på kort. Också José igen då.

Ursköna Trina, Aviv och Glenn (fast han döljer ansiktshåret, det är synd)

Ivan, Markus, vår überengagerade sociala koordinator Regina och alltid lika godmodiga Ben

Och till sist, det hårda gänget från Forestry. Maffioso-Ivan, snut-Markus och yrkesmördar-Aapo.

Dag 87

Bara två dagar kvar och så många blogposter jag tänkt göra men inte hunnit. Finns ju fortfarande en massa saker med Österrike som är (i en svensk ögon) uppenbarligen mysko, men som jag nu börjat betrakta som nästan normala, men som i vilket fall känns värda att uppmärksammas. Jag har till och med en lista över sådana tilldragelser.

Men idag är det Awards Dinner, imorgon något annat party och sen bär det av en snabbis till Prag innan hem till gamla Linkan. Så så värst mycket bloggat lär det inte bli de närmaste dagarna. Kanske blir tvungen att hålla liv i bloggen ett tag efter hemkomst då, för att komma till avslut. Ska jag sikta på dag 100 som sista kanske?

Dag 86

Officiell slutpresentation avklarad. Inofficiellt strömavbrott inkapabelt att stoppa detta. Såg för första gången på hela sommaren min officiella handledare. Han ställde några bra frågor men inga riktigt svåra. Han sågade inte heller vad jag gjort. Det sägs att det betyder att han inte riktigt bryr sig om mitt projekt. Måste erkänna att jag inte riktigt bryr mig. Om min officiella handledares inställning alltså. Om mitt projekt bryr jag mig. Just nu bryr jag mig nästan bara om att komma i säng. Imorgon blir det officiell sovmorgon. Sedan officiell avslutningsmiddag. Jag tror jag ska dansa en dans. Måste komma upp (officell förengelskning) med officiell pose som ska representera Europa. Idéer? Någon...?

Jag undrar för övrigt om jag stavat fel på alla 'officiell ' i denna post. Ju mer jag skriver det, desto konstigare ser det ut.

Dag 85

Intressant eftermiddag.Kl 18.17 dog Laxenburg, rent strömligt alltså. IIASA blev kolsvart, kyrkklockorna stannade och vissa hävdar att till och med mobilnätet klappade ihop. Jag hade som tur var precis sparat slutversionen av min presentation, men bara på servern. Som nu blev oåtkomlig. Och imorgon är som sagt presentationsdag. Och jag hade tänkt dra igenom den hemma senare för att kolla timingen. Inte mycket att göra åt saken annat än att ta bussen in till stan, käka mexikanskt och dricka frozen daiquiris.

När jag kom hem tänkte jag göra lite sista-minuten-ändringar och som sagt göra ett litet genrep. Om strömmen på IIASA skulle vara tillbaka vill säga. Och det var den. Tyvärr var även min ström på IIASA (dvs sladden till min dator) så det blev ett inget genrep. Jag lärde mig ett bra ord för sådana här dagar i helgen. Fast det kan jag inte säga här. Men det börjar på cluster och slutar på ett ord på f. Mycket användbart.

Dag 84

Work hard, play hard. Så sa de till oss i början av sommaren. Känns som att vi har gjort ungefär, det även om jag personligen kanske workat lite väl hart emellanåt. Den här veckan, med start imorgon kl 9, är presentationsvecka. Jag presenterar på onsdag så det är gott om tid. Idag runt lunch var resultaten färdiga (nästan, väntar fortfarande på ett) och eftermiddagen ägnades åt lite snabbanalys. Alla färgglada kartor har färdigställts och presentationen ligger sedan ungefär 5 minuter i handledares inkorg. Ligger just nu ungefär 30% över tillåten maxtid men med lite (mycket) färre vokalpauser (ööööh, mmmmm (som låter som en vokalpaus när man säger det men inte när man skriver det), eeeeeeh) och lite struktur i resultatdelen så ska det nog funka.

I helgen, på väg hem från Carinthia, togs ett storstilat beslut att eftersom det är sista veckan så är det party varje dag. Ha! Vi var ynka fyra stycken (inklusive morgondagens öppningstalare) som mötte upp på Rathausplatz för lite mat och drinkar, de andra filar antagligen febrilt på presentationerna. Men om ni tycker jag är mer än vanligt frånvarande den här veckan så beror det alltså antagligen på lika delar sista-minuten-partande och sista-minuten-forskande.

Day 83

With one exception (48 days ago) the summer blog has been kept strictly in Swedish, mainly in order to not deprive my English speaking readers of the pleasure of reading the google translated version (if anyone really misses that I recommend google translating it into Swedish and then back again, just for that special feeling). But today it feels like it’s again a good day for some minor international rantings.

The target for the weekend was, as I implied yesterday, Wörthersee and Pörtschach (which is quite impossible to remember, which is why it will henceforth be known simply as P-dorf) in Carinthia. A bunch of YSSP:ers went there to attend to our summer colleague Wolf’s as traditional as ambitious birthday party. We also had time to do some swimming in the gorgeous lake...

...as well as take group photos. On pic number one I believe the conversation went something like “Now think of a wild science idea” – “Avery stop talking and look at the camera”. On pic two the photographer said “Now do something crazy or jump or something”. Oh well, the problems of getting good group pics.

(Photo creds from Wörthersee to Hayley, always a reliable source of documentation)

About the party I can’t really disclose much, as what happens in P-dorf stays in P-dorf, but I can reveal that the general theme of the party was Sushi and Sake, and sushi and sake there was. Loads and loads of it. And also noodles, beer, champagne (or other bubbling stuff), chili con carne and goulash. And a very nice setting with all kinds of flowers and Japanese looking bling (if you now can call white flowers, calligraphy and other equally serene decorations for bling). 

And then there were of course Wolfs parents who not only put up with a huge party in their house (they went to a hotel) but also helped organize it.

And ok then, I guess it wouldn’t hurt to tell you that there was also lederhosen, karaoke and sake bombs.

But as I said, I can’t really tell anything about what happened in P-dorf. Although I guess I should say that I got a very strong camp flashback feeling since we all (~10 of us) slept on inflatable (and deflatable) mattresses in one big room. With that special camp feeling in your back after your mattress decides to not contain the air any more. And that special feeling when you in the middle of the group, in the middle of the night (eeerr ok, morning) find an unknown stranger sleeping on one of the mattresses and nobody knows who he is, nobody knows how he got there.

Ok so that (too much?) said, I’d like to finish this post with a very uncommon addition: a personal message to Wolf. Thanks loads for inviting us! It was awesome. And who knows, maybe we meet again next year in good ole' P-dorf.

Dag 82

Carinthia, Wörthersee, sushi och sake. =)

Dag 81

Jag lever till fullo enligt devisen "gör inte det imorgon som du kan skjuta upp till i övermorgon". Jag menar, tänk om jag gör något redan idag och sedan inträffar en oförutsedd händelse som gör att jag inte hade behövt göra detta något alls egentligen? Då har jag ju helt i onödan ödslat värdefull tid på att göra någotet.

Det är förstås denna inställning som gör att jag sitter på en fredagskväll med ett något i form av uppdatering av en labhandledning, ett något som varit på min att-göra-lista i i runda slängar två år (eller är det tre?).

Om jag tänker ompröva min levnadsdevis? Naturligtvis inte. Nästa gång kanske jag slipper göra nästa något. Mera prokrastinering åt folket.

Dag 80

Dagen efter triatlonet var det redan dags för nästa stora sportevent: den årliga fotbollsmatchen mellan YSSP och staff. Matchstämningen låg i luften hela dagen. Några kreativa gossar som uppenbarligen inte ligger lika efter i sina projekt som undertecknad tryckte upp tröjor (och nu menar jag tryckte tröjor manuellt). Vuvuzuelor sågs passera genom kontoret och det var lagmöte med taktiksnack. Nästan lika traditionellt som att spela matchen är att YSSP förlorar, eftersom staff på själva matchdagen drar fram allehanda spelare som inte varit med och tränat under säsongen, som folks söner och säkerligen ett och annat gammalt avdankat proffs (hur svårt kan det va att vara fotbollsproffs i Österrike? Det är ju ingen jätteberömd fotbollsnation direkt...). Dessutom dyker de plötsligt upp med inte bara riktiga matchställ, utan även riktiga fotbollsdojor med dobbar. Förra året när det regnade sägs matchen ha slutat någonstans mellan 7-0 och 9-0 till staff, men det är lite oklart.

I år förutspådde Paul:

....och det var ända in i slutminuterna en mycket rafflande match, ackompanjerad av publikens jubel och vuvuzuelornas sång.

Staff tog snabbt ledningen med 3-0 i första halvlek, men i andra reducerade YSSP till både 3-1 och 3-2 i andra. Sedan, i tredje halvlek, petade staff in 4-2 och då trodde alla att det var över. Men YSSP är inte sådana som ger upp så lätt utan svarade igen, med 4-3.

Det var hårresande spännande ända till slutet av tredje (när några var tvungna att åka hem) men till slut stod det ändå, till publikens stora smärta och sorg, klart att staff återigen vunnit, dock med minsta möjliga marginal.

Det lika traditionella som obligatoriska lagfotot (notera särskilt de läckra YSSP-matchtröjorna!):

Förklaringen till Pauls lilla fadäs står sannolikt att finna i att det saknades 15 minuter för en full match. Om matchen hade tillåtits fortsätta till fulla 90 minuter hade YSSP antagligen spöat skiten ur staff. Det har Paul sagt.

Dag 79

IIASA har en gammal fin tradition att varje år anordnas en (ett?) triatlon. Det är 400 m simning i poolen i parken, 21 km cykling runt Laxenburg och avslutningsvis 4 km löpning i parken. Man kan delta individuellt eller som lag. Tydligen var årets startfält typ det minsta någonsin, men några YSSP:are deltog i alla fall. Själv var jag med i ett stolt lag vid namn Scandinavian-African Alliance och vi slutade på en hedrande sistaplats. Jag sprang och kände mig rätt mesig som var så trött efter 20 min, när andra hade både cyklat och sprungit innan. Nästa gång får det bli hela loppet.

Och om någon känner Charlie and his Chocolate Steroids, aka Charlie Wilson, så kan jag meddela att han vann, tydligen för andra året i rad.

Ok, lite bilder på svettiga hårt idrottande forskare också då, det verkar vara på sin plats. 

Dag 78

Ibland åker folk med mig i min bil (inte här i Österrike alltså, hemma i verkligheten) och har synpunkter på att det är lite skräpigt i bilen. Till er vill jag bara säga: Inte så farligt skräpigt egentligen va?

För övrigt har jag fullt upp med att kolhydratladda (pasta och öl) inför morgondagens triatlon, därav det ovanligt korta inlägget. Go Scandinavian-African Alliance!

Dag 77

Avslutningen på den här exilsommaren närmar sig med stormsteg. Jag jobbar för närvarande febrilt med att få fram lite nya resultat inför den avslutande presentationen nästa vecka, eftersom vi hittat vissa smärre misstag i modellen efter att vi skickade iväg konferensartikeln förra veckan. Fantastiskt trött på att göra om vissa körningar. Ska sluta kontrollräkna resultaten tror jag.

Samtidigt pågår runt mig förberedelserna för avslutningsmiddagen. Programmet är än så länge ganska hemligt. Att det kommer vara någon form av bildspel är ju uppenbart eftersom det gått ut efterlysning efter foton. Idag kom nästa efterlysning: vår sociala koordinator Regina mailade ut och att de sökte "more talented (or not-so-talented :) YSSPs to join us for some performances (which have already been identified, but which we’d like to keep semi-secret)". Jag svarade något coolt avmätt ganska oentusiastiskt i stil med "Me me me, pick me! I want to!!!", men erkände samtidigt att jag definitivt faller under "not-so-talented"-kategorin. Svaret jag fick var att de visste att jag skulle anmäla mig och har en roll planerad för mig. Tur man är så mystisk och ogenomskådbar....

Jag är för övrigt sjukt nyfiken på vad jag egentligen anmält mig till. Ännu oklart om jag kommer berätta det här när jag väl vet. Det finns tydligen folk som läser den här bloggen. Eller i alla fall den google-översatta versionen av den.

Dag 76

Idag har de sociala digitala infernala inte helt ideala medierna samverkat hejvilt. Kommittén för avslutningsmiddagen har skickat ut en efterlysning efter allas sommarbilder och det var ju en bra motivationsfaktor för att gå igenom bildarkivet. Sedan jag skaffade blogg har jag gott och väl fyllt min dagliga sociala-medier-kvot med att skriva något som mer och mer liknar dagbok (vilket säkert är väldigt roligt att ha i efterhand sen). Därför ligger jag seriöst efter med att ladda upp mina sommarbilder på fejan, vilket många av de andra YSSP:arna är betydligt bättre på. Så när jag ändå höll på och sortera runt bilder passade jag på att ladda upp ett gäng där, och skriva lite mindre här. Och det var då jag upptäckte att bloggen gör det lättare att komma ihåg vad det är på bilderna jag lägger på fb. Och fb gör det lättare att sno andra folks bilder till min blogg när jag är mer upptagen med att till exempel äta än att plåta. Syrran skulle vara stolt över mig om hon såg mig nu, med hela knät fullt av sociala medier.

Jag har för övrigt nu kommit in i juli i albumet på fb ("The Lost Archives"), så då är det ju bara resten av sommaren kvar.

Dag 75

Efter att tidigare i sommar ha totaldissat Prater kände jag att jag var tvungen att ge det en chans till, nu under kvällstid. Vi var ett gäng som gick dit tidigt för att, som någon uttryckte det, "do all the crazy vomit rides". Så vi åkte typ allt inom synhåll som snurrade. Efter Extasy, om snurrar kring alla möjliga axlar kompat av discodunk och rökmaskinsrök (det finns till och med en varningsskylt att den inte är för folk med svaga nerver - maximalbelastning 3G).....

....så tog det dock tvärstopp med åkandet på ett tag eftersom vi allihop kände oss lätt justerade i förhållande till normal gravitation och rotationshastighet (med andra ord, vi var allihop i varierande grad rätt rejält illamående). Efter att det släppt något sånär tog vi en bergochdalbana också, det måste man ju....

...men sen var det slutåkt för öl och mat lockade mer än omtumlade magar.

Min plan var att efter några öl, när mörkret lagt sig så att man inte riktigt ser marken, kanske våga mig på den här.....

...vilket jag sist jag var här, efter att ha sett säkerhetsbältessystemet (i princip obefintligt) svor att aldrig i helvete göra. Tyväääärr, sååååå syyyynd, aaaaah vilken OTUR, började det regna så det blev ingen höghöjdsgunga den här gången. Det får vara kvar på to-do-listan.

Dag 74

La Grande Finale på de kulturella sommar-Daysen var Asian Day (igår, men då var jag för trött för att orka skriva). Förberedelserna innan har pågått ett bra tag, så förväntningarna var minst sagt höga. En stor del av Asian Day är förstås maten och det har tisslats och tasslats om koreansk BBQ, min japanska rumsgranne har fraktat allehanda exotisk mat genom mitt kontor, och min mage har de sista dagarna bara kurrat för asiatiskt. Och den blev inte besviken – det fanns mat från Asiens alla hörn, kokat, friterat, grillat, stekt…. Långa köer till maten men för en gångs skull hade jag varit lite listig och ställt mig i kö tidigt så jag kunde smaka av typ allt. Vilket kanske inte bara var smart, men mer om det strax.

(Fotocred: Sarthak Gaurav)

För inte nog med mat – en grupp YSSP:are och anställda har i hemlighet (inte så hemligt, vi har sett dem på lunchen) repeterat en oerhört ambitiös Bollywood style musikal-pjäs: The Snow at the Feet of the Maharaja. I korthet handlade den om mansgris-maharaja med ond drottning, god drottning, god drottnings goda son (med visst oidipuskomplex), god drottnings goda sons tillkommande, god drottnings goda sons tillkommandes hemliga älskare (som tappade höftskynket i slagsmålet - mycket uppskattat), och så lite bipersoner på det. Trots lite (enorma) problem med ljudet så var det en mycket uppskattad föreställning.

Förutom Bollywoodteater bjöds vi på flash mob dance (eller ja, där deltog vi ju), indisk musik, magdans och något som innan det började beskrevs som ”a highly uncivilized game”, vilket också mycket riktigt slutade med en komplicerad knäfraktur (inte min då). Min mamma sa alltid att man skulle sluta leka innan någon började gråta – det kanske hade varit något för det här?

Dagen efter har till stor del tillbringats på toaletten. Jag var till och med tvungen att springa ut från seminariet i förmiddags, vilket jag noterade att även många andra gjorde (bland annat en stackars japansk gästprofessor som gick vilse i slottskorridorerna i sitt sökande efter en toa). Liknande dagen-efter-historier hördes även från andra avdelningar, långt in på kvällen. Allt för att göra den asiatiska upplevelsen så autentisk som möjlig!

Dag 73

Idag borde ämnet för bloggen vara Asia Day, men jag finner att mängden tid och ork jag har just nu inte riktigt matchar den nödvändiga tiden och orken för att göra detta event rättvisa. Faktum är att jag inte har riktigt tid eller ork att skriva något vettigt alls, eftersom jag ska upp tidigt imorgon och hålla en presentation. Eller rättare sagt, jag ska upp normal tid (kl 6.00) och hålla en presentation, men just nu känns normal tid väldigt tidigt. Jag känner mig mer som en nattuggla än en morgonuggla nu för tiden. Fast en ovanligt morgontidig nattuggla.

Dag 72

Efter en snart nästan hel sommar fylld av nya lärdomar och upplevelser har jag nu även givit mig in på ett annat för mig outforskat område: geografens. En viktig del i systemstudier av global landanvändning, klimateffekter och [andra hyperaktuella buzzwords], är att ha geografiskt explicit data om vad marken i olika delar av världen faktiskt består av och används till. Det finns uppsjö av olika modeller för detta, med varierande grad av överensstämmelse med Verkligheten. Nu är tanken hos en kollega på Forestry att vi sommarstudenter ska användas för att validera data. Så jag har nu på kvällen (istället för att gå ut och dricka öl eller ens roa mig med min egen forskning) ägnat mig åt att titta på bilder av subsaharan Afrika i Google Earth för att försöka bestämma hur stor del av varje ruta som är jordbruksmark.

Nu kanske någon tycker att det skulle vara smartare att antingen sova, jobba lite seriöst eller vara ute och dricka öl, men så är det alltså inte. Det är nämligen en TÄVLING. Och sådana är ju svåra att motstå. I potten ligger en kamera, med alla möjliga olika funktioner (smile recognition, trembling remover och annat fancy). För närvarande ligger jag på andra plats, men det borde vara inhämtningsbart.

Dag 71

Jag tycks ha hamnat mitt i en Ondsint Vortex av tekniska sammanbrott. Det började redan i fredags natt med att varmvattnet försvann. Sedan, efter en lite väl kreativ felsökning för att försöka lura igång varmvattnet, försvann internet (fast det visade sig bara vara det trådlösa - tur man är begåvad med sladd). Igår försvann en hel helgs optimeringsresultat (fast det kan eventuellt ha haft yttepyttelitelitegrann att göra med ett väl ivrigt deletefinger så det kanske är synd att skylla på den Ondsinta Vortexen, om den Ondsinta Vortexen nu skulle ha känslor och känner sig förfördelad). Idag har turen kommit till Skype som inte alls vill vara med längre. Plus förstås en del kod som inte fungerar så bra, men det fenomenet har ju varit med mig hela sommaren så det kanske inte heller är den Ondsinta Vortexens fel. Undrar vad det blir imorgon? Om jag får välja så tar jag nog varmvattnet igen, det är lättare att vara utan än internet.

(Om någon nu skulle börja bli lite orolig för min personliga hygien så kan jag bedyra att jag luktar precis lika illa som vanligt och inte det minsta värre. I lördags gick jag och the Jennyz till det lokala gymet och duschade med bodybuilderserna och sen var det ju arbetsvecka och då finns det dusch på jobbet. En liten stund funderade vi för övrigt på att pilla på något i varmvattenrummet som vi antagligen inte alls borde vara i. Men om de förvarar nyckeln precis utanför dörren ("Tanklocket! Där hittar de den aldrig") får de väl skylla sig själva, eller? I sista stund, precis innan vi skulle börja skruva på saker, besinnade vi oss dock när vi kom på hur det gick med internet.)

Dag 70

Besökssäsongen är slut för den här gången. Tack alla som hälsat på! Det var väldigt trevligt att ha er här, även om det inte alltid verkade så.

Samtidigt som de sista påhälsarna lämnade Wien gjorde även anledningen till mina något överdrivet långa arbetsdagar de sista veckorna: konferensbidraget till Wastesymposiet i Venedig skickades in. För två veckor sedan: ingen text, inga resultat. Igår: 6500 ord, fullmatat med resultat (faktiskt så mycket att vi fick utelämna en del). Det kanske inte är det mest genomarbetade pappret, men inte alls så illa som man kan tro. Vi räknar dessutom iskallt med att bli inbjudna att skicka det för journalpublicering, så då kan vi ju förbättra det då. Ska man försöka åka till Venedig i november då också kanske?

Det bästa i sammanhanget är att om jag bara lägger till lite ekvationer och några tabeller så skulle jag kunna lämna in samma text som min slutrapport härifrån. Fast det är ju för enkelt, så nu jobbar jag järnet med att få ihop lite till. Nu finns ju inga besökare här som ger mig dåligt samvete när jag jobbar halva nätterna...

Dag 69

För att kompensera för gårdagens något tama turistande har vi idag deltagit i ett fullkomligt fullspäckat turistprogram. Det var nämligen dags för ännu en av IIASA:s uppenbarligen ganska många sommartraditioner: the IIASA/STAC Bus Trip to Austria's Weinviertel for Cultural Sightseeing and Wine Tasting.

Dagen innehöll gamla schloss, museum med gamla bilar, gamla diken, hästar av en gammal ras och inte alls särskilt gammalt vin. Dessutom groteska mängder kött, på klassiskt Österrikiskt sätt. Att kalla det vinprovning var väl kanske dock att ta i, då det mer handlade om att dricka än att prova vin. Men det är ju inte så illa det heller egentligen.

Dag 68

Idag har varit något av ett lågvattenmärke vad gäller att faktiskt få något gjort i turistväg. Vädret bjöd på riktigt skönt, nästan lite göteborgskt, horisontellt regn och beskedliga temperaturer så vi beslöt oss för inomhusturistande i form av Freudmuseum. Där försökte vi planka och lyckades tillräckligt länge för att konstatera att maken till tråkigt museum får man leta efter. När vi väl blev upptäckta och uppmanade att betala smet vi därför diskret ut istället för att betala 7 € för att titta på böcker och eventuellt en hatt och en käpp. Vi kom aldrig riktigt till något riktigt intressant, typ soffor, hattar eller käppar, men gjorde bedömningen att det nog kunde kvitta.

Sedan försökte vi istället äta käsekrainer, vilket inte gick något vidare - något som nog måste räknas som en bedrift i vad som eventuellt kan vara världens korvståndstätaste stad. Så istället siktade vi på thaimat, inte heller det med framgång eftersom man tydligen inte kan äta middag kl 16 en lördag. Vi har också seriöst försökt åka gammal spårvagn men bara hamnat på nya, moderna (tråkiga) fordon.

Så sammanfattningsvis inte så många fullbordade aktiviteter, men ganska många påbörjade.

Dag 67

Det sägs att det är the Year of Love i år. Jag har ju missat större (hela) delen av denna århundrats begivenhet. Som tur är har man lojala vänner som ser till att man håller sig uppdaterad, även om det är några dagar eller så senare. De andra har sina vuvuzuelas, färgglada kläder och allt vad det är. Äntligen har jag också något jag kan använda på jobbet för att bekräfta min nationella identitet. Stort.

Dag 66

Da Jennyz are in da haus!