Dag 30

För ganska länge sedan nu (mätt med sommarbloggsmått) frågade en läsare om de lokala spökena på Schloss Laxenburg. Sedan dess har jag sökt med ljus och lykta efter spöken. Nu är det ju generellt inte så lätt att hitta spöken med just ljus och lykta, men jag har även sökt efter konkreta spökspår, som ektoplasma, suspekta ljud och tillförlitliga spökhistorier. Jag har sökt högt och lågt i både slottet och dess närmaste omgivning.

När jag såg det här, die Grotte i slottsarken, var jag övertygad om att jag var något tungt på spåren. En så gammal borg bara MÅSTE ju ha spöken. Men efter lite djupare efterforskningar visade sig die Grotte bara vara en produkt av en skicklig landskapsarkitekt och därmed inte särskilt gammal alls.

Trots att jag sedan kallade in konsulter i mitt letande lyckades vi inte heller hitta några spökspår i det som en gång var barnens lekrum, the Belvedere (inte att förväxla med palatset med samma namn i Wien). Här hittade vi dock tydliga spår av pågående forskning.

Efter att ha utforskat alla skrymslen och vrår återstod bara en riktig lågoddsare: vinden. Så jag och min trogna spökjägarkumpan Elizabeth begav oss dit. Men ni ser ju själva, så glad som hon ser ut kan där ju inte finnas särskilt många vita damer eller poltergeistar.

Till slut fick vi erkänna att vi behövde hjälp och sökte upp inventarierna bland IIASA’s anställda för att få de gottigaste spökhistorierna. Det visade sig då, till vår outsägligt stora besvikelse, att det helt tycks saknas spöken på Schloss Laxenburg (även om någon hävdade att det hörs konstiga ljud på kvällarna när slottet är tomt). Slottet var under sin glanstid, och jag citerar, ”a place for fun and games, not tragic happenings”.

Dag 29

Någon mer än jag som tänker...

...när man ser...

...?

Eller har jag bara levt i exil för länge?

Dag 28

Lika som bär?

Det tycks det i alla fall vara åtskilliga här som anser eftersom vi vid minst fem tillfällen fått frågan om vi är systrar (och det inte bara då vi, som vid detta tillfälle, råkat vara iklädda samma modell av topp - låt vara med olika färg). Detta även från folk som med mycket stor sannolikhet vet att vi heter Elisabeth båda två (visserligen med olika stavning, men med tämligen lika uttal). Man undrar ju hur dålig fantasi de i så fall tror våra föräldrar hade?

Dag 27

Jag har fullständigt tappat kontakten med Verkligheten sedan jag kom hit. Jag läser inga tidningar, besöker mycker sällan nyhetssajter på nätet och tittar inte på nyheter på TV (som om det skulle hjälpa om jag gjorde det, jag förstår ju ändå inte ett ord av vad de säger). Hur det går i valrörelsen hemma är mig helt obekant, prinsessbröllop har kommit och gått utan att jag noterat det och fotbolls-VM är på det stora hela en mycket perifer företeelse. Kärnvapenkrig, jordbävningar och kändisskilsmässor skulle kunna brisera runt omkring utan att jag så mycket som anade dem. Fast fotbollen är i alla fall något som jag hör åtskilliga kollegor från länder som klarade kvalet kommentera (bröllopet har hittills främst kommenterats av vår amerikanska administratör, som påstår att hon tittade på bröllops-TV hela förra lördagen). Tack och lov för fejan, skype och gmailchat så att jag i alla fall kan hålla mig à jour med de riktigt viktiga händelserna, som vädret i Skåne, storleken på blobborna och vilken nivå mina elever nått.

Igår gick jag hur som helst så långt som att krypa ut ur min mysiga ignoranskokong och gå på lokal för att titta på inte mindre än TVÅ (eller i alla fall drygt en och en halv) hela matcher. Och idag delar jag eftermiddagen lika mellan fotboll, kodkommenterande, bloggande och tvätt. Jag riktigt känner Verkligheten flåsa mig i nacken igen.

Dag 26

Wie schmeckt es? 2 - Shopping

I en sak smiskar Österrike Sverige alla gånger, och det är färsk frukt och grönt. Generellt är utbudet större, priserna lägre och kvaliteten (och smaken) bättre. Det även i den lokala Sparbutiken. Bra det - eftersom mitt kök inte direkt inbjuder till avancerad matlagning är det tacknämligt att ha möjligheten att leva på rå mat.

Naschmarkt är en marknad med anor (startade enligt säkra källor som Wikipedia redan under 1500-talet) som är fylld med mat av alla de slag och från hela världen - både färskvaror och tillagad mat. Marknaden representerar själva sinnebilden av vad jag saknar i Sverige när det gäller att handla mat. Jag som är innerligt trött på Ica Maxis ändlösa rader med samma gröna äpplen året runt, går omkring på Naschmarkt och frossar i färsk frukt och grönt, nybakat bröd, högvis med kryddor och lockande delikatesser. Öppet alla dagar i veckan från 6 till minst 17 (utom söndagar då, då är ingenting öppet), mindre än 20 minuter från där jag bor. Fast man ska nog välja en annan dag än mitt på lördag att gå och handla, om man inte verkligen verkligen uppskattar att trängas med en mycket stor mängd andra människor då. Och nu menar jag fler människor än till och med på Ica Maxis jordgubbsavdelning eftermiddagen före midsommarafton.

Dag 25

Midsommarafton var, med svenska mått mätt, allt annat än traditionell. Eftersom jag var färdig med mitt midsommarfirande flera dagar innan ni andra ens börjat fundera på att åka och handla sillen och potatisen, så kunde jag i lugn och ro tillbringa dagen med att jobba. Eftermiddagen och kvällen däremot gick i musikens tecken så lite kulturerande blev det allt.

Första anhalten på musikkvällen var Rock in Paradise, en rockkonsert anordnad av IIASA i slottets Paradise Garden (samma ställe där vi hade öl- och midsommarfesterna). Som vanligt solsken, gratis öl och snacks. Tyvärr var hälften av YSSP:arna ute ur stan, så det var lite glest i bänkarna. Men vi som var där hade desto roligare!

Därefter drog vi till Donauinselfest, en årlig gratis musik festival på Donauinsel (Donauön för er som inte är lika bevandrade i det tyska språket som undertecknad), enligt rykten Europas största utomhusmusikfestival, med ca 3 miljoner besökare varje år.

Vi var där för att se Billy Idol, denne legend bland legender. Lite tam publik men det tog sig runt Rebel Yell ungefär. Ren och skär spekulation nu, men måntro är publikens stadium av upphetsning direkt korrelerat till hur välkända låtarna är? Roligt var det hur som helst. Och jag måste säga att för att vara 55 år så har människan irriterande platt mage. Vilket i och för sig definitivt är en bra sak, med tanke på att han tillbringade större delen av tiden på scen flashandes bringa och buk.

(Ett litet sidospår är att rätt vad det var kom det fram en långhårig snubbe och undrade om jag skulle med planet. ”Eeeeeh va”, tyckte jag som trodde han var en slumpmässig festivalbesökare vilken som helst. Jag menar, hur många känner jag i Wien? Sen kom jag på att jag hoppat flermanna med honom några helger tidigare. Det är som jag säger, är man fallskärmshoppare känner man alltid folk överallt.)

Efter konserten spred sig en viss oro i leden när folk kom på att tunnelbanan slutar gå kl 0.30, och nu var uret 0.10. Men lita på Wienesarna att sköta sin kollektivtrafik (förutom att jag tappat bort min månadsbiljett, vilket eventuellt kanske inte bara är ÖBB:s fel, så har kollektivtransportssystemet här i princip bara givit mig positiva upplevelser) – naturligtvis förlängde de tunnelbanetiderna. Antagligen för att slippa 1 miljon kringirrande festivalbesökare.

Nu mina vänner, är midsomrandet över för i år och vi går mot mörkare tider. Fast det har vi redan gjort i fem dagar, om man ska vara sådan.

Dag 24

En trogen läsare där ute i verkligheten efterfrågar mer om min Österrikiska kosthållning. Detta är förstås ett ämne som inte låter sig behandlas i ett endaste inlägg, eftersom den Österrikiska maten är en ständigt källa till glädje, förvåning och ofta ren och skär munterhet. Därför kommer nu den första delen i miniserien Wie schmeckt es?

Wie schmeckt es? 1 - Kaffee
Första dagen på IIASA konstaterade en av kollega med lite lätt nedlåtande tonfall att kaffe blir bättre ju längre söderut man kommer i Europa, och att kaffe i Sverige är något av ett skämt. Jag är böjd att hålla med. Till och med kaffet i lunchrestaurangen (ett ämne för en annan del i serien) smakar bättre än kaffet hemma. Och sedan jag flyttade in i min sommarbostad och träffade min nya vän...

...så har jag utvecklat vad som nog bara kan beskrivas som ett ordentligt kaffeberoende. Kaffe på morgonen, kaffe på kvällen, ibland även kaffe däremellan om jag råkar befinna mig i bostaden. En likadan maskin finns på jobbet så jag behöver aldrig oroa mig för att drabbas av kaffebrist.

Att kaffe är viktigt här visar sig också i att lektion 1 i tyskakursen (även det för övrigt ett ämne som skulle kunna tillägnas en hel rad skriverier) var helt vikt åt hur man beställer olika sorters kaffe på kaféer och restauranger. En inte helt oangenäm fälla man kan hamna i är om man beställer en Eiskaffee, i tron att man ska få en svalkande kopp iskaffe. Det får man inte. Vad man däremot får är en kopp kaffe med glass på toppen. Värre felbeställningar kan man ju göra.

Dag 23

Jaha så var midsommar över då. Eller i alla fall midsommarpartajandet så som det händer här på IIASA. Som jag nämnt tidigare så är den nordiska delegationen ansvarig för midsommarfirandet. Jag måste säga att resultatet var över all förväntan. Tack Ikea för sill, knäckebröd och inte minst Akvavit! Det i kombination med efterlängtad sol gjorde att vi fick en midsommarfest som av många beskrevs som minst sagt trevlig (även om köttbullarna och faktiskt allt annat med tog slut). Synd att sista bussen till Wien går redan 21.20, just som man börjar komma igång....

På eftermiddagens/kvällens program stod tillverkande av midsommarkransar, traditionsenlig allsång (Helan går, på svenska och spontanöversatt engelska - med mig som allsångsledare, kan man tro't....), tipspromenad, dans runt stången (Små grodorna - igen med mig som kulturellt överhuvud) och förstås sill och jordgubbar. Det enda som saknades för att vara riktigt traditionsenlig svensk midsommar var egentligen regn och kyla.

Dag 22

Eftersom jag tror att alla nu fått sitt lystmäte tillfredsställt vad gäller bilder på andra YSSP:are tänkte jag ta tillfället i akt att passa på att berätta lite mer om själva sommarskolan, YSSP. På sin hemsida skriver man att "IIASA’s annual 3-month Young Scientists Summer Program (YSSP) offers research opportunities to talented young researchers whose interests correspond with IIASA’s ongoing research...". (De kallar mig talented, har ni hört?! ....eeehrrmm, ok, meningen var kanske inte att boosta mig själv här, jag skulle ju berätta en historia, så var det ja.)

Hur som helst, syftet med att delta i YSSP är lika mycket att föra sin egen forskning framåt som att bidra till IIASA's pågående forskning. Dessutom naturligtvis att nätverka. Vilket egentligen är det enda jag är riktigt bra på har jag noterat, och därför praktiserar med stor glädje.

Eeeeh, historian var det ja.... YSSP startade 1977 med syftet att späda ut den något överåriga systemforskarkåren och skola en ny generation forskare till tvärvetenskapare redan tidigt i karriären. Sedan dess har över 1500 unga forskare passerat genom programmet, av vilka många sedan återvänt till IIASA för längre eller kortare vistelser. Från början var sommarprogrammet tänkt att kallas "Summer Program for Young Scientists". Men då tiden var mitt under det kalla kriget fanns den resulterande akronymen SPYS något illa vald, varför orden hastigt och lustigt kastades om.

Dag 21

Eftersom gårdagen bjöd på rent enastående uruselt väder ersattes den planerade 4-timmarsvandringen upp på Schmittehoehes topp med plan B – en tur till saltgruvorna djupt under jord i Bad Dürrnberg. Efter att ha smurfat på oss smurfkläderna smurfade vi ner i vad som visade sig vara ett riktigt smurfigt saltgruve-wonderland (det hette till och med Salz Welten). Smurfiga rutschbanor och smurfig båttur över underjordisk saltsjö fullbordade den smurfigt bisarra smurfgruveturen. Det bästa var att det var 200 m jord mellan oss och ösregnet.

Idag var det arbetsdag och på programmet stod besök på Salzburg Global Seminar på Schloss Leopoldskron, ett vackert 1700-talsslott med många bevarade slottsattribut (något som det tyvärr är lite tunnare med i slottet i Laxenburg) och en historia som bland annat inspelningsplats för Sound of Music.

Slottet renoverades i början av 1900-talet av den berömde teaterdirektörern Max Reinhardt. Bland guldkornen finns ett fantastiskt bibliotek, komplett med gömd spiraltrappa bakom lönndörr, marmor av minst sju olika typer och ett kapell med Prins Ärkebiskop Leopolds hjärta begravt under en svart sten i golvet.

Vidare finns i den före detta vändplatsen för vagnar, nu mottagningsrummet, en väldigt speciell Madonnastaty, vars historia är värd en liten utvikning.

En dag när vördnadsvärde herr Reinhardt var ute och spatserade i Wien såg han en Madonnastaty på utsidan av en byggnad. Han bara visste att den måste han ha, så han knackade på och frågade damen som öppnade hur mycket den skulle kosta. ”Ooooh, men den är inte till salu”, svarade damen, ”den beskyddar husets flickor från allt ont.” Vördnadsvärde herr Reinhardt tittade då närmare på huset han kommit till, varvid det gick upp för honom att det var en bordell. Exakt vad som sedan hände är en historia alltför lång för att låta sig återberättas i detta simpla forum, men eftersom Madonnastatyn nu befinner sig i Schloss Leopoldskron och inte i Wien så kan läsaren ändå förstå att husets flickor trots allt tydligen var till salu.

En timmes speedturistande i Saltzburg (där allt är mycket genuint, till och med Donken) och fyra timmars bussresa med Sound of Music (såklart) som reseunderhållning, inklusive allsång till busschaufförens stora ”glädje”, senare så var vi tillbaka i Wien efter en väldigt trevlig helg. Lustigt hur hemma borta redan känns.

Dag 20

Det visade sig att väderprognosen för gårdagen trots allt inte var helt korrekt. Tyvärr var den inte heller helt okorrekt, men definitivt tillräckligt ookorrekt för att större delen av det planerade programmet skulle kunna genomföras utan större störningar. Gråmulet (moln i lager med uppskattad molnbas på det lägsta om max 200 m), 15°C och än så länge regnfritt.

Dagen började med en tur till the Sigmund-Thun-gorge och Klammsee. Riktigt häftig ravin med vackra stenformationer och gigantiska grytor, lättillgängligt med snickrade gångbroar hela vägen. Själva turen genom ravinen blev smått bisarrt komiskt när alla i klassisk digitalkameraanda ska stanna och fotografera varje läcker klippformation, och det fanns som sagt gott om sådana.

På dagens schema stod också en tur via Großglockner Hochalpenstrasse till Großglockner High Alpine area.

Großglockner är med sina 3797 m Österrikes högsta berg, tillika Alpernas andra mest prominenta berg. Riktigt så högt kommer man inte med buss, men väl till dryga 2500 m. Under resan hade vi lite vadslagning i bussen om vilken temperatur vi skulle ha när det var dags att kliva ur bussen. Jag gissade rätt på 6-7°C, vilket var bra eftersom motbudet var 3-4°C och det hade ju kunnat vara direkt obehagligt. Mycket slingrande senare nådde vi fram till Kaiser-Franz-Josef-Höhe på 2365 m, granne till både Großglockner och Pasterzegletscher, en av många i raskt tempo krympande alpglaciärer. Där var det hopp och lek en timme med val mellan kabelbana/promenad ner mot glaciären, vandring på andra stigar, fika/lunch, eller seriös souvenirshopping. Jag valde Gamsgrubenweg, en lite småspännande promenadstig i gamla gruvgångar och ute på bergssidan ovanför glaciären. (Som tur var valde andra att shoppa så vi fick lite skön stämningshöjande Österrikisk musik (tänk Sällskapsresan Snowroller) inför kvällen.)

Utflyktsdagen avslutades med nedfärd längs den serpentinslingrande hårnålskurviga vägen i snöblandat regn och fallande temperaturer. En fascinerande dålig film höll oss sällskap och trots den egentligen allt annat än intrigerande handlingen, kände vi oss ändå – något som roade chauffören alldeles oerhört – tvungna att sitta kvar och titta klart även sedan vi kommit tillbaka till vandrarhemmet. Eftersom Wien inte direkt erbjuder mycket i kategorin inbjudande badvatten, passade vi under eftermiddagen även på att ta ett dopp i sjön, trots något friska 10°C i luften och 16°C i vattnet (vilket borde vara väl över de temperaturer som antagligen rådde under barndomens simskolesomrar – trots detta hördes många nedkylda chockrop från diverse icke-nordbor). Kvällen fullbordades i gemytlig lägerstämning med rödvin och maraton i sällskapsspel.

Dag 19

Helgen tillbringas i Zell am See, med främst socialisering och bergsvandring på programmet. Strax innan avresan från Wien igår såg väderprognosen så här lovande ut:

Fast vad vet väl norrmän om vädret i Österrike? Jag är säker på att solen egentligen skiner. Därför har jag packat shorts, bikini och solglajor. Och ullunderställ, stickad mössa, regnjacka och raggsockar.

Dag 18

Så har det då hänt. Även Spotify har till slut insett att jag är i Österrike för att stanna. Ganska länge nu har Spotify i princip uppmanat mig att åka hem eller börja betala:

Jag har på gammalt klassiskt strutsmanér ignorerat varningarna och fortsatt använda Spotify som vanligt (det går för övrigt inte ändra i profilen, jag har naturligtvis försökt). (En ganska intressant parentes är att jag en kväll för ett tag sedan satt och delade spellistor med en i-Sverige-hängare. Det framkom då av en slump att en ganska eftertraktad låt var både fullt synlig och spelbar i mina spellistor, medan den i hans listor inte ens syntes. Mycket besynnerligt.)

Parenteser åsido, idag hände det som sagt slutligen: jag blev helt sonika utkastad. Och det just som jag blivit med dugliga högtalare.

Jag antar att det helt enkelt är så att dagen till slut har kommit då jag får börja betala för gratismusik.

Dag 17

Jag vet inte om det framkommit av tidigare inlägg, men många saker är, jämfört med Linköping, väldigt annorlunda här i Wientrakten. Faktum är att jag skulle vilja påstå att många saker är mycket mer annorlunda här, drygt 1000 km söder om Linkan än vad de är i, säg, Kalix som ligger ungefär motsvarande sträcka norrut. Som exempel kan vi ta den underhållning (utöver arbetet då) som bjuds på arbetsplatsen. Nu har jag i och för sig inte erfarenhet av särskilt många Österrikiska arbetsplatser och, för att vara helt uppriktig, inga i Kalix, men däremot av i alla fall ett par stycken i andra delar av Sverige varför jag ändå vågar mig på ett försiktigt uttalande i frågan. Hos en tidigare arbetsgivare hemma bjöds visserligen på både jul- och sommarfest, men då fick man själv betala för allt utöver i runda slängar två öl. Sen kom de svåra tiderna och då drog de in julfesten. Och sommarfesten med, nu när jag tänker på det.

Hos min nuvarande arbetsgivare hålls underhållningsfanan något högre. Där har jag vid inte mindre än två tillfällen under de senaste fyra åren haft tillräckligt roligt (på statens bekostnad) för att ha svårt att hitta tillbaka till kontoret efter festen. Till mitt försvar vill jag anföra att alla korridorer är extremt lika varandra. Dessutom bjuds varje Lusse underhållning i form av både kulturella yttringar (M-teknologernas Luciatåg) och gastronomiska sådana (tillräckligt mycket glögg för att värma både själ och cirkulationsapparat).

Men ändå, jämfört med IIASA står sig allt jag tidigare upplevt trots allt ganska slätt. Knappt tre veckor och redan har det erbjudits Heurigerbesök (går i princip ut på att dricka stora mängder billigt vin), Beer Party (se dag 9) och så då idag, fotovernissage med vinprovning (läs: gratis vin i, i princip, obegränsade mängder) och något så fascinerande som rockjazzkonsert med forskare i slips och kavaj (notera särskilt den så klatschiga färgmatchningen mellan slips och skjorta). Oerhört trevligt. Och då har sommaren som sagt bara börjat. Nästa vecka Midsommarfest och Rockkonsert, veckan därpå Canadian Pancake day och American Day. Vad resten av vistelsen har att erbjuda återstår att se.

Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten men jag hade tyvärr bara mobilen med mig. Vilket osökt leder mig in på att jag äntligen skaffat ett Österrikiskt telefonnr: +43 681 20488668. Om någon mot förmodan skulle vilja mig något.

Dag 16

Midsommar stundar och på IIASA planeras för fullt för denna ljusets högtid. Av gammal tradition är det nordborna bland årets YSSP:are som är festarrangörer och i år är inget undantag, så en kommitté bestående av tre finnar och fyra svenskar har tillsatt sig själva. Av oss svenskar är en kinesisk, en ungersk, en finsk-amerikansk och en boråsisk, så det är bäddat för ett spännande multikulturell firande. Vilket är bra eftersom då midsommarfesten kommer vara på en onsdag i Laxenburg, varifrån sista bussen hem går strax efter 21, är ett klassiskt svenskt/finskt midsommarfirande knappast aktuellt ändå.

Budgeten är på 600 € att disponera fritt. Finnarnas förslag var enkelt, elegant och tilltalande: 1200 öl och en stor brasa. Faller dock tyvärr på eldningsförbud inne på slottsgården. Så nu lutar det mot bara 200 öl, 7 liter snaps, sill, knäckebröd och köttbullar. Ikea (eller "den svenska ambassaden" som någon omnämnde det) står på att besöka-listan för att införskaffa förnödenheter (inklusive Akvavit). Återstår midsommarstång = palla lövruskor och blommor någonstans.

Sedan hade det ju varit trevligt med lite sång och lekar också och där insåg jag att det var mycket länge sedan jag lekte midsommarlekar (förvånansvärt med tanke på att jag bara är 22, jag vet). Eller ja, jag har ju lekt men det har varit fallskärmshopparlekar, varav de flesta knappast lämpar sig för detta tillfälle. Så nu efterlyser jag klassiska midsommarlekar. Jag har hittills följande på listan:

1. Små grodorna (det var nåt med kowackakackakaaaa har jag för mig)
2. Lagtävling med säckhoppning, springa med ägg på sked och.....?

Hjälp? Please pretty please...? Här är en stämningsbild så länge.

Dag 15

Aaaaaah, home sweet home.

Jo så vart man stabo då. Mitt nya hemma ligger i stadsdelen Favoriten eller Bezirk 10 (de är så strukturerade, stadsdelarna har löpnummer som korrelerar till postnumren, mycket smidigt för außenseiters. 10:e är även känt som Little Istanbul, vilket jag redan upptäckt är en mycket bra sak. Här finns nämligen trevliga små mataffärer som är öppna även efter den annars standardiserade stängningstiden 18.30.

Inte alls dumt att ha ett eget-eget ställe. Mest för att man slipper klä på sig om man behöver gå upp mitt i natten. Å andra sidan saknar jag redan städerskan.

Dag 14

Vi för en kamp i det tysta, jag och städerskan här på IIASA's guest house. Jag har aldrig träffat henne, hon har aldrig träffat mig, men ändå är det utom all tvekan så att vi har väldigt olika uppfattning om hur saker och ting skall vara. Bristen på papperskorgar till exempel är en sak jag upplever som skapandes friktion i mitt annars problemfria i-landsliv. Ingen papperskorg på toa, ingen i köket. Eller för att förtydliga: i köket finns sopsortering för flera olika fraktioner (all heder åt städerskan och andra inblandade) men ingen behållare för övrigt-fraktionen, dvs plast och dylika till energiåtervinning ämnade material. Första dagen fanns det faktiskt en papperskorg men jag tror att städerskan ansåg att jag missbrukade denna genom att faktiskt slänga saker där, så hon tog bort den. Så jag går omkring och, på ett ansvarskännande, demonstrativt och eventuellt något passivaggressivt sätt, placerar ut papperskorgssubstitut (vanligtvis plastpåsar) på väl valda positioner. Städerskan tar lika demonstrativt bort dem varje dag.

På samma sätt har vi olika åsikt om i vilka rum man får ha toapappersrullar. Köket är inte en sådan plats. Därifrån försvinner rullarna i samma takt som jag placerar dit dem. Intressant är att i början av min vistelse fanns flera extrarullar på toa, men sedan jag började flytta rullar till köket har hon slutat sätta dit extrapapper, vilket kan vara lite bekymmersamt under helgerna då det inte är någon städning.

Men hon kan snart andas ut. Imorgon flyttar jag till storstan för resten av sommaren. Ska faktiskt bli lite vemodigt att lämna Laxenburg där fåglar och kyrkklockor väcker mig om morgnarna och där Österrikes typ största park (och jobbet med för den delen) ligger bokstavligt ett stenkast bort. Å andra sidan är det väl på tiden att jag börjar socialisera igen innan jag blir ännu kufigare än vad jag redan är.

Dag 13

Räknas Wienregionen till tropikerna? Jag fick helt klart omisstagliga tropiska vibbar igår. Först en ganska småljummen promenad i solen (35°C i skuggan) för att försöka hitta resten av skogsgänget med vänner som enligt uppgift skulle befinna sig någonstans utefter Donau för en eftermiddagsgrillfest. Folk i allmänhet saknades det inte, men just de jag letade efter gömde sig väl så det tog ett tag. Svettigt kan man säga. Det var så varmt att vi till och med tog ett dopp i Donaus ärtsoppiga vatten. Inte för att det direkt svalkade men svetten ersattes i alla fall med andra avlagringar. Doppade för övrigt inte huvudet.

Lite grillning, öldrickande och badmintonspelande senare så ersattes inte helt oväntat den tryckande hettan med ganka imponerande cumulonimbusar över hela himlen, vilka, återigen inte helt oväntat, förde med sig likaledes imponerande vindbyar och - förstås - regn. Och nu snackar vi regn av den magnituden att vilken svensk midsommarafton som helst skulle bli grön av avund. Grillplatsen tömdes snabbare än ett hoppfält inför en söndagseftermiddagsstädning och strandpromenaden transformerades från bakugn till Donau-biflod på ingen tid alls.

Lite bilder som borde i alla fall delvis tillfredsställa en del inkomna önskemål. Mer kommer!

Visste ni förresten att de har grillpoliser här? Jodå, det finns en röd linje bakom vilken all grillning skall ske. Grillar man på fel sida om denna uppenbarar sig raskt den cyklande grillpolisen. Bötesbeloppet är enligt uppgift 70 € men vi kom undan med en tillsägelse att flytta oss.

Dag 12

Den administrativa förvirringen fortsätter. Jag är tydligen listad som varandes 22 år gammal. Upptäckte detta när en kollega bemötte min suck om att det nog börjar bli dags att disputera inom något år eller så med en kommentar om att det är väl ingen brådska, jag är ju så ung. Min spontana reaktion var ?????, så himla ungt är väl inte 32 år? Särskilt inte eftersom hon antagligen är både betydligt yngre OCH disputerad. Det var då det framkom att jag i ett nafs gått från att vara sen 70-talist till sen 80-talist.

Visst, min hälsosamma och återhållna livsstil har givit mig ett ungt och välbevarat utseende och jag skulle en bra dag i starkt motljus antagligen lätt kunna slinka igenom som en bara något trött 29-åring. Men ändå - borde inte någon, när de faktiskt träffade mig irl, ha reflekterat över att om jag verkligen var 22 år så hade livet inte behandlat mig särskilt vänligt? I och för sig, har man hunnit grundutbilda sig färdigt och dessutom hunnit klara av fyra år av doktorerande så kanske man har rätt att se lite sliten ut...

Dag 11

Idag har jag börjat med tyskalektioner. De ständigt lika aktiva amerikanerna har initierat en introkurs i tyska och jag bestämde mig för att haka på. Vi är uppdelade i två grupper: en med erfarenhet och en utan. Min tyskaerfarenhet sträcker sig visserligen inte mycket längre än till att jag efter ett antal timmar framför tysksänd Formel 1 har lärt mig användbara fraser som 'neue nase', 'boxen stop' och 'überholmanöver', men tydligen räcker det med att vara europé för att kategoriseras in i den avancerade gruppen.

Än så länge hänger jag med. Jag har ett hemligt försprång i att tyskarna säger tiden på samma sätt som i Sverige, med 'halv i' istället för 'halv över' och 'fem i halv' osv. Har också lärt mig lite nya klatschiga fraser att slänga mig med, som 'wann ist dein geburtstag' och 'ein weisswein spritzer' (för övrigt mycket märklig dryck – hälften vin, hälften mineralvatten, kan det va nåt tro?). Sen har jag lärt mig 'grosse bier' och 'kleine bier' men det insåg jag ju snart att det var ju extremt onödigt att lägga minneskapacitet på att lära sig beställa en liten öl när man ändå alltid tar en stor. Måste vara värmen som gör mig trögtänkt. Nästa vecka ska vi lära oss att beställa olika sorters kaffe.

På önskebildssidan går det trögt. Alla önskade bilder är publicerade. Vad vill ni se mer? Någon som vill se lite fladdermus? Inte det? Synd, för här är en bild på min nya (än så länge tyvärr namnlösa) lägenhetspolare.

Dag 10

Snart är min tid som slottsboende över och jag flyttar in till Wien, eller snarare till Lilla Turkiet som stadsdelen där jag snart huserar kallas. Det har varit trevligt att bo här i slottsmiljön men ska också bli tämligen skönt att komma lite närmare där saker händer. Sista bussen till Laxenburg går lite väl tidigt.

Dagens önskebild blir helt enkelt en översikt över det rum där jag sovit. Min säng är rakt fram, så ni ser ju själva, gott om plats att fläka ut sig åt alla möjliga olika håll!

Dag 9

Synpunkten har framkommit att det är på tok för lite öldrickarbilder på Maries sommarblogg. Eftergiven som jag är vill jag ju inte göra mina eventuella läsare besvikna, därför kommer här en bild på undertecknad med en jättestor öl.

Idag var nämligen Beer Party på IIASA.

Inte så att de försökte maskera det som något annat heller, typ Kick-off, Welcome Party eller liknande. Det visade sig dock att det fanns både vatten, juice och cola att dricka, plus bröd och salta pinnar, så lite maskerande försiggick ändå. Trevlig var det i vilket fall att ta en kall eller två i solen. Nu för tiden är här i runda slängar 30°C. Världens frusnaste människa går nu för tiden hemifrån helt utan någon form av temperaturskydd som t.ex. långärmad tröja, halsduk eller ens mössa. Hoppade för övrigt fallskärm i helgen utan varken fleecebuff eller ullunderställ. Det ni!

Igår passade jag efter att ha dragit mig för det i över en vecka på att göra mitt första besök i Wien, eftersom det var sommernachtskonzert i Schönbrunnparken. Ca 100000 besökte konserten (en klassisk-musik-konsert! – hade det varit hårdrock hade det inte varit så konstigt…). Vi satt ganska bra långt bakom scenen vilket gjorde att vi egentligen varken såg eller hörde något. Utom när orkestern tog i i the Imperial March (ja Star Wars-Imperial Marchen, just den ja) då det både hördes och syntes något sånär. Maffigt.

Dag 8

En sak som gör att jag skulle kunna tillbringa hela sommaren i Laxenburg, utan att åka alltför ofta till Wien eller andra folk- eller upplevelsetäta ställen, är det här:

Ett helt litet rum bräddfyllt med begagnade böcker, bara att låna som man vill. En boknörds himmel....

Tänk en hel sommar av kvalitetsegentid med en rad bra böcker, en filt och en flaska rött i skuggan i parken, inga distraktioner, bara jag och mig själv.

Eller så tar jag mitt rödtjut och drar till Wien.

Dag 7

Idag har varit presentationsdag. Alla 50 YSSP:are skulle ge varsin 3 minuter lång presentation. Utöver detta skulle dessutom alla 11 programledare ge varsin 5 minuter lång presentation. Träsmak? Kan man ju säga…

Lustigt det där med presentation inför ~70 pers, spelar ingen roll att jag vet att jag vet vad jag ska säga, jag sitter ändå där med hjärtklappning och svettiga handflator innan. Fast jag har hittat mina knep för att få det att gå över. Ett knep är att på väg upp till presentationen säga något som får folk att skratta. Skapar kontakt, kickar igång rösten och det bästa av allt, det dras inte från de 3 minuterna. Jag hade efter lite påtryckning från en av programledarna bestämt mig för att köra på ”free speech”. Det visade sig vara precis min grej och jag klockade till och med in på under de utsatta 3 minuterna. Jag observerar med intresse vissa fysiska reaktioner vid framföranden av denna typ, såsom lustig röst, totalt borttappande av tidsuppfattning och en tydlig tunnelkänsla. Efteråt har jag svårt att minnas exakt vad jag egentligen sagt, om jag pratat fort eller långsamt, var jag tittat osv. Tydliga tecken på att ha varit ganska långt ner i stresskonen. Flera av mina YSSP-kollegor kommenterade idag hur lugn och avslappnad jag varit. Intressant. Vad kan man säga, jag tycks född att prata helt enkelt.

Resten av dagen tillbringades med att studera andras presentationsteknik. Ett intressant fenomen är hur många tillbringar hela presentationen med att stirra på stora skärmen (även de som inte har något annat än sin titel-slide där), ofta till den grad att de missar 1-minut-kvar-skylten och det då kommer som en total förvåning när de får sluta-prata-NU-skylten plötsligt. Generellt var det dock, till min (måste jag erkänna) delvis besvikelse, väldigt bra presentationer. Som tur var kom en av de erfarna forskarna på slutet med en presentation med alla färger och animeringar som PowerPoint har att erbjuda.

Rent allmänt forskningsmässigt fanns en hel del intressanta projekt, med en klar topp i projektet om cheeseburgare och mustascher. Vilket osökt leder oss in på dagens bild, vilken kan ses som en liten motivationsbärare för alla er som går i väntan på nästa Snorbroms.

© and artistic rights Glenn Wright. 15% of all potential profit that this picture may ever generate goes to Glenn Wright.

Dag 6

Så kom sommaren till slut till Österrrike. Och vad gör man när det är sommar? Jodå alldeles riktigt, hoppar fallskärm är vad man gör. Så jag tog mitt pick och pack (alla ni som sett hur mycket jag normalt har med mig för en hopphelg skulle vara övermäkta imponerade om ni sett min packning den här helgen. Kanske en trend att fortsätta på?) och åkte till Para club Wiener Neustadt för helgen. För övrigt intressant resa med sen buss, felpekande busschaufför, en väldigt trevlig flygingenjör och plankande på tåg. Men nog om det.

Summering av helgen i punktform (punktform har uppenbara fördelar, som att det är klart och tydligt och oftast lite mer sant än det som står i löptext):

1. Fördubblat årets totala antal hopp och drygt tredubblat summan jag hoppat för
2. Nio hopp utgjordes av 0- till 2-poängs 6- till 8-manna.
3. Ett hopp var ett till min stora, nej förresten outsägligt gigantiska, förvåning ett alldeles utmärkt mångpoängs FS4 randomhopp (med personer som dessförinnan tillbringat hela dagen med att försöka hissa upp till formationer, och emellanåt dessutom jobbat ganska bra på försöka att ta ut basen i nämnda formationer).
4. Dornier (se Figur 1) är ett nästan oanständigt trevligt flygplan. Snabbt, tystish, gott om plats och stor dörr.
   
   
   
   
   
   
   Figur 1.  Undrar om vi behöver en sån här i LFK? Visst kan vi väl dra ihop en 14-15 hoppare ganska ofta? Och serva två turbinmotorer?
   
   
5. Österrikes fallskärmshopparkår har inget regelverk whatsoever. Inget alls alltså. Inte heller hoppledare eller annat dylikt. Är man licensierad gör man som man vill, och licensierad är man på livstid. De kör mer enligt deviser som "survival of the fittest" och "get rid of the dead wood". 
6. Jag trackar tydligen i princip som en gud, enligt kommentarer från deltagare i gruppen och bitittare av film. Låt oss säga att punkt 5) verkar som ett ganska kraftfullt incitament att komma så långt bort som möjligt från majoriteten av övriga hoppare.
7. Det är billigare att case:a i Österrike och case:ar gör man redan under hoppningen. Sedan står flaket i kylen och så får folk ta när de vill. Inte lika spektakulärt och signalsubstanshöjande som det svenska systemet, men ändå rätt trevligt. Är det case på första casen i Österrike?
8. Förutom punkt 5), 7), delar av punkt 1) och naturligtvis de pyttesmå låsbara duschbåsen, skulle DZ Wr. Neustadt kunna passera för en svensk DZ vilken dag som helst (om svenska DZ i allmänhet hade typ sex banor totalt. Gräsbanor alltså. Som bara används till privatflyg). Eventuellt med undantag för beteende som det i Figur 2, men det är mer osäkert. Jag kan nästan se det hända även på en svensk DZ faktiskt.
   
   
   
   
   
   
   Figur 2. Dragspel är tydligen ganska vanligt här i trakten. Det andra, hävdade någon, kallas djävulens fiol, eller liknande.
   
   
9. Hur jag ens kunde överväga att lämna riggen hemma och ta en hopplös sommar framstår för tillfället som extremt obegripligt.