Dag 30

För ganska länge sedan nu (mätt med sommarbloggsmått) frågade en läsare om de lokala spökena på Schloss Laxenburg. Sedan dess har jag sökt med ljus och lykta efter spöken. Nu är det ju generellt inte så lätt att hitta spöken med just ljus och lykta, men jag har även sökt efter konkreta spökspår, som ektoplasma, suspekta ljud och tillförlitliga spökhistorier. Jag har sökt högt och lågt i både slottet och dess närmaste omgivning.

När jag såg det här, die Grotte i slottsarken, var jag övertygad om att jag var något tungt på spåren. En så gammal borg bara MÅSTE ju ha spöken. Men efter lite djupare efterforskningar visade sig die Grotte bara vara en produkt av en skicklig landskapsarkitekt och därmed inte särskilt gammal alls.

Trots att jag sedan kallade in konsulter i mitt letande lyckades vi inte heller hitta några spökspår i det som en gång var barnens lekrum, the Belvedere (inte att förväxla med palatset med samma namn i Wien). Här hittade vi dock tydliga spår av pågående forskning.

Efter att ha utforskat alla skrymslen och vrår återstod bara en riktig lågoddsare: vinden. Så jag och min trogna spökjägarkumpan Elizabeth begav oss dit. Men ni ser ju själva, så glad som hon ser ut kan där ju inte finnas särskilt många vita damer eller poltergeistar.

Till slut fick vi erkänna att vi behövde hjälp och sökte upp inventarierna bland IIASA’s anställda för att få de gottigaste spökhistorierna. Det visade sig då, till vår outsägligt stora besvikelse, att det helt tycks saknas spöken på Schloss Laxenburg (även om någon hävdade att det hörs konstiga ljud på kvällarna när slottet är tomt). Slottet var under sin glanstid, och jag citerar, ”a place for fun and games, not tragic happenings”.