Dag 61

Effektivare kollektivtransportsystem än Wiens får man leta efter. Bussar, spårvagnar, tunnelbana och S-bahn-tåg samverkar för att frakta folk från punkt A till punkt B dagarna i ända. Det är tillförlitligt, punktligt (oftast) och lättnavigerat. Vad jag antar är Österrikes svar på SJ (ett något mer välfungerande sådant av vad jag sett hittills, men då har jag ju i ärlighetens namn inte sett hösten eller vintern än), Österreichische Bundesbahnen (ÖBB), erbjuder en hemsida med information på såväl tyska som engelska och sökbara tidtabeller som tar med alla trafikslag, inklusive promenad. Väldigt användbart.

Varje liten hållplats ute på stan har en tidtabell där avgångstider från exakt den hållplatsen finns listad (kanske något för Östgötatrafiken och för den delen Västtrafik också att testa?) och ofta en lokalkarta över de närmaste kvarteren. På stadsbussar och spårvagnar finns linjekarta för den aktuella linjen så att man aldrig behöver fundera särskilt länge på hur många hållplatser det är tills man ska av. Vad som bara kan vara den Officiella Turistkartan, eftersom det är den man får tag på var man än råkar hämta en karta, finns dessutom många (alla?) stadslinjer utritade, med hållplatser inprickade.

Biljetter finns i en uppsjö av varianter, som enkelresa, en-, två-, tredagars, vecko och månad, och går att köpa i automater, biljettkontor och på bussar och spårvagnar. (Ok då, just det kanske faktiskt kommit snäppet längre hemma – sms-biljetter är ju faktiskt inte alls särskilt dumt.) Det är också betydligt lättare att planka eftersom man inte behöver gå igenom spärrar på tunnelbanan och bara visar biljett vid kontroller (utom på landsortsbussarna då), och jag har hittills inte blivit kollad en enda gång (men jag har faktiskt ett par sommarkollegor som blivit kollade en gång så det är inte vattentätt). Och även om man blir kollad kan man ha sin inköpta men ostämplade biljett (som då egentligen inte är giltig, men den räcker mycket längre om den inte är stämplad) och köra med die dumme Turisten-grejen. I alla fall i teorin, just det har jag inte testat än.

Och skulle det råka vara så att man är lite extra förtjust i spårvagnar så kan jag varmt rekommendera ett besök hos mig eftersom runt hörnet från där jag bor, bor även spårvagnarna.

Sent tillägg: Förresten finns det ju en baksida till Wiens kollektivtrafik, som jag glömde nämna: nattrafiken. Tunnelbanan slutar gå kl 0.30 och sedan finns det ett svåröverskådligt system med nattbussar. Men de tycks inte sökbara i den vanliga sökmotorn och det är inte uppenbart när och hur de går. Från september sägs det att tunnelbanan ska nattrafikera, men det hjälper ju inte mig just nu. Så det slutar ofta med taxi.

Dag 60

Jag har den senaste veckan inträtt i ett helt nytt stadium av arbetssamhet, ett stadium där jag inte varit på mycket mycket länge men där jag trivs förvånansvärt bra. Just nu ser en typisk arbetsdag ut ungefär så här:

06.05   Vaknar, gör morgontoalett, äter ibland lite frulle, jobbar under tiden
06.55   Går hemifrån i lugn takt
06.57   Går hemifrån igen, efter att jag hämtat det jag glömt, nu mycket mer bråttom
07.05   Bussåkning initieras
07.35   Ankomst IIASA
07.45   Morgonjogg eller jobb
08.30-12.00   Jobb, utan organiserade fikaraster men med frulle vid datorn (smulor i tangentbordet ett faktum)
12.00-13.00   Lunchjogg (inte om det morgonjoggades) och/eller lurre i Schlossrestauranten
13.00-18.57   Gissa. Inga fikaraster på eftermiddagen heller – dock mer smulor i tangentbordet
18.57   Springer till bussen
19.00   Bussåkning initieras
19.40   Hemkomst. Svettig efter 91 trappsteg
19.45   Kopplar upp mig mot datorn på IIASA och fortsätter jobba
22.00   Borde gå och lägga mig men nu är ju enda lediga tiden så jag slösurfar lite istället
23.00   Fan, det blev sent idag igen

Det märkliga (för all som känner mig ens lite) är att jag trivs otroligt bra med den nuvarande arbetsbördan. Jobbet är fantastiskt roligt och stimulerande och det är ju bara att hoppas att lite entusiasm slinker med hem, det kan behövas i höst.

Men ikväll blir det inget jobb utan planen är att köra på en YSSP-kollegas vinnande koncept och gallra bort de svaga och mesiga hjärncellerna så att bara de starka och tuffa blir kvar. Tänk vilken bra forskning det kommer bli sen!

Dag 59

YSSP-sommaren handlar ju som ni förstått inte bara om att producera framstående, enastående, häpnadsslående forskning, utan även om att socialisera och nätverka. Det kommer säkerligen vara inte utan ett visst vemod man lämnar Laxenburg om knappt en månad för att kanske (troligtvis) aldrig återse vissa av de nya bekantskaperna. Min vetenskapliga sommarkollega Hayley har i sann vetenskaplig anda anlagt en högst vetenskaplig inställning och producerat en ytterst vetenskaplig graf över sagda fenomen.

Jag håller med om allt utom möjligtvis den utplanande arbetsbelastningen efter hemkomst. Misstänker att den kommer vara om inte exponentiellt så i alla fall linjärt tilltagande. Och så kan entusiasmgraden innan avresa förstås diskuteras, vilket ni som var i min omgivning när jag blev accepterad kanske minns....

Dag 58

Efter en hektisk öppning av sommaren med ölfest, midsommarfest, vernissage, rockkonsert, amerikansk dag, kanadensisk dag och allt vad det var, har det varit anmärkningsvärt tunt med organiserat socialiserande den senaste månaden. Kanske därför öppningseventet till vad som bara kan kallas för slutspelet på YSSP-sommaren var så välbesökt. Vi har att se fram emot African Day, Asian Day, triathlon, och säkert ytterligare en del annat. Men idag var det Russian/Ukrainian Day.

Mat, vodka (surprise...) och lekar för att kröna årets tsar och tsarinna. Jag är lite osäker på exakt hur det hela avlöpte då jag inte stannade ända till slutet (jag var redan tidigt hopplöst avhängd i den totala tävlingen, då jag missade hela den inledande quizen), men en sak jag hann uppmärksamma var att ryska/ukrainska lekar är misstänkt lika svenska lekar. Eller vad sägs om hela havet stormar, ägg-på-sked-race och en sista-paret-ut-/bro-bro-breja-hybrid? Dessutom en lek (hitta-klädnypan) som antagligen lätt skulle slå även på en svensk fallskärmsklubb, även om jag kan se hur den skulle kunna... errmm... liksom spåra ut litegrann...

Dag 57

Wie schmeckt es? 5 - Heurigen

"Rustic and rural, these wonderful establishments have plenty of character and traditionally sell only their own wine...", för att citera guideboken i ämnet Heuriger - Österrikes svar på den engelska puben. Traditionellt säljer en heuriger endast vin av den senaste årgången (av den egna skörden som sagt) och är bara öppen under en viss del av året. Det finns dock vanliga restauranger som maskerar sig som heuriger med rustika möbler, rutiga dukar och halvtaskig mat. Men man känner, åter enligt guideboken, igen en fejkheuriger på att de även säljer utomgårdskt vin, öl och till och med - och håll i er nu - kaffe!

Maten på en heuriger är typiskt av formen kall/varm buffé med kött som får mig att minnas varför jag under en kort tid var vegetarian, sallad som dryper av dressing, sauerkraut, mäktiga omeletter och ostfyllda pepparfrukter (de sistnämnda är faktiskt oförskämt goda). Om det är kulinarisk fulländning vad gäller mat man söker kanske man inte ska gå till en heuriger. Om man däremot vill ha en liter fullt drickbart (för att inte säga riktigt gott) vin för kring en hundring (inte en eurohundring alltså) från en lokal vingård och dessutom känna sig lite rustik (vilket inte sällan innebär sitta på en träbänk en längre tid) är en heuriger exakt rätt ställe att besöka. Har man riktig tur är serveringspersonalen dessutom iklädd lederhosen och dirndl. Så nära en etnisk upplevelse man kommer i Österrike.

Dag 56

Det är strängeligen förbjudet att ha mat på kontoret, det lärde vi oss redan för 56 dagar sedan. Anledningen är att vår administratör inte tycker om att döda små söta möss men kommer det in små söta möss så måste hon ändå döda små söta möss och har man mat på kontoret på sommaren så kommer det in små söta möss. De österrikiska mössen är uppenbarligen tämligen olika sina svenska kollegor vilka mest brukar vara ett problem under vintern (fast när jag tänker efter så grundar sig det mesta av mina mösserfarenheter på diverese klubbstugor och kanske är det största problemet där inte att det är vinter utan mer att det är folktomt).

Hur som helst, musdödarhatare är vår administratör och det har vi alltså vetat sedan Dag 1. Och ändå - anarkister, ligister och allmänna slynglar som vi är - har både jag och min rumskamrat om och om igen sommaren igenom med berått mod brutit mot det uttalade matförbudet. Missförstå mig inte nu, det är inte det att vi egentligen själva tycker så mycket om att döda små söta möss, som att vi verkligen tycker om att ha mat nära till hands. Behöver man forsknings-depressions-tröstäta så behöver man liksom. Min last är knäckebröd och min rumskompis äpplen. Så det råder nog ingen tvekan om att vi haft det kommande, för att tala ren svengelska.

Därför borde det egentligen inte varit någon stor överraskning när en liten söt mus traskade in på vårt kontor på eftermiddagen idag och satte sig prick mitt emellan oss och funderade på om hon (han?) var mest sugen på knäckebröd eller äpplen. Vi agerade som alla påkomna ligister borde göra, lugnt och metodiskt och hade strax samlat upp den lilla söta musen i en papperskorg och innan han (hon?) visste ordet av hade vi burit ut henne (honom?) i parken. Detta utan att någon (utom den lilla söta musen) noterat vårat besynnerliga beteende. Ovanligt stillsam var den lilla rackaren men jag antar att han (hon?) kände på sig att det inte är någon brådska att äta sig mätt – här kommer finnas mat hela sommaren lång. Men se där misstar hon (han?) sig allt. En kort stund senare var alla spår av mat borta från vårt rum – allt för att ingen ska få veta vem det är som lockat in de små söta mössen. Återstår att se om en detta bara var en förlöpare i den stora invasionen av små söta möss.

Dag 55

Vem behöver papperskartor (eller iPhones för den delen) när man kan plåta anslagna kartor och sedan navigera genom att zooma och scrolla i den pyttelilla kameradisplayen?

..och så den här då som hade varit bra att ha FÖRE hikingturen, inte efter densamma. Fast vi hittade ju upp, ner och runt även utan riktig karta.

Dag 54

Nu när jag väl fått smak för det ljuva turistlivet verkar inget kunna stoppa mig. Jag lyckades hålla mig i nästan två månader, men efter gårdagens konsert i Stefansdomen har turisterandet fullkomligt exploderat, med besök under lördagen på inte bara ett utan TVÅ kända Wienesiska landmärken. Första stoppet var Prater, Wiens gigantiska gröna park med ett (i ögonen hos varje person som har Liseberg som måttstock, mer om detta strax) något modest nöjespark. Där tvingade jag upp föräldrarna i die Wiener Riesenrad, ett tydligen väldigt berömt Pariserhjul. På väg upp kom jag på att det är ju inte bara min kära mor som lider av svindel utan även jag själv, vilket gjorde att vi avnjöt utsikten med ibland något krampaktiga grepp om handtagen. Bra träning inför min kommande bergskarriär. Svindeln släppte för övrigt efter en stund - bra tecken.

I övrigt var Praterns nöjesfält som sagt inte särskilt imponerande om man sedan barnsben regelbundet besökt Liseberg. Stället var dessutom besynnerligt folktomt med tanke på att det är mitt under högsäsong. Känslan var mer att vi kommit dit en vecka efter höststängning (vädret bidrog eventuellt till den känslan). Och detta trots att de på sin hemsidan uttryckligen utlovar "Action and fun". Kan vara att stället behöver besökas under kvällstid också.

Efter att ha hånat de små ynkliga åkattraktionerna en stund turistade vi därför vidare till Naturhistoriska museet där vi tillbringade några timmar. Som vanligt med denna typ av museer går jag därifrån med känslan att jag kunde tillbringat lika mycket tid i ett rum som jag nu lagt på hela museet. Väl värt ett besök! Stensamlingarna var imponerande och jag tänker nu att om den här forskningsgrejen inte funkar kanske jag kan skola om till geolog. Eller plocka upp en gammal barndomsdröm och bli arkeolog och gräva upp blivande berömda stenfigurer och liknande, som till exempel den 25000 år gamla Venus från Willendorf.

Dag 53

Efter nästan två månader i Wien kände jag att jag äntligen var mogen att ta steget över till finkulturen. Och vad är väl bättre än att effektivisera kulturerandet och göra två saker på en gång? Därför blev det både Stefansdomen (stor kyrka) och konsert med Wiens kammarorkestersolister (säkert också stora på sitt sätt). Fyra stråkar, en trumpet och ett helt gäng sedan länge döda komponenter. Eller heter de komponister? De som komponerar alltså. Mycket vackert och mycket träsmak var det hur som helst. När ska jag lära mig att ta med en kudde till kyrkliga event? Kanske därför jag inte så ofta går på dylika tillställningar – det tar ett tag för baken att återhämta sig mellan gångerna, trots den väl tilltagna naturliga vadderingen.

Notera för övrigt de klatschiga designerskynkena som används för att dölja pågående renoveringsarbeten på exteriören. Nästan som verkligheten litegrann.

Dag 52

Wie schmeckt es? 4 - Mittagessen

IIASA har sitt eget lunchhak dit de flesta går för att sitt mittdagliga energiintag för att klara av eftermiddagens Viktiga Forskning. Vid första anblicken ser det logistiska systemet ut att kunna smiska till och med Kårallen, men till skillnad från Kårallen så fungerar faktiskt de ibland något märkliga kölösningarna, även i diskinlämningen där den smala dörren in också är dörren ut.

Varje dag serveras flera olika rätter, med priser som varierar från mycket facila (0,90€ för en soppa, 2,10€ för en huvudrätt) till ganska dyra (>8€). Att veta vad som är vad och vad vad kostar är däremot inte alltid helt trivialt, eftersom det inte alltid finns en skylt till varje rätt och vice versa. En stor gåtfullhet gömmer sig i vad som går under epitetet Dish of the Day. För 4,50€ får man en kombo av t.ex. soppa, huvudrätt och sallad. Utelämnar man soppan kan det hända att man får betala MER än 4,50. Jag har dock inte helt lyckats genomskåda när detta inträffar men det har hänt ett par gånger.

Die Schlossrestaurang ligger visserligen inte i schlosset utan ett par minuter därifrån, men byggnaden har definitivt något schlossig över sig ändå. Oklart exakt vad den har använts till, men något fint värre kan man tänka sig med tanke på hur stora ”matsalen” ser ut. Möblerna tycks dock vara ett något senare tillägg, och de orangea plastbrickorna kanske inte direkt smälter in i miljön. Fast vem vill äta inne i ett schlossigt rum när man kan sitta i trädgården och slåss mot mygg?

Dag 51

Det är 89 trappsteg upp till min lägenhet. 91 om man även räknar första trappsteget upp från ingången (den som ibland är en sjö). "Workout included" sa tjejen som hyr ut den och jag är böjd att hålla med. I samma takt som pulsen höjs och temperaturen (trapphusets) ökar blir även omgivningen märkbart trevligare, från i princip ett soprum från steg 0 till steg 3, via askkopp omkring steg 20-27, till magiskt bisarrt vid steg 72 där den mystiska blå dörren passeras.

På en sommar blir det, om jag räknar med att jag går ner för trappan en gång per dag och upp för densamma en gång per dag, 13286 trappsteg. Om man bara räknar uppåtstegen (det är ju bara då arbete uträttas, i rent mekanisk-fysikalisk mening) och antar att varje steg är 15 cm högt, blir det 996 höjdmeter. Det är ju faktiskt ingenting om man jämför med vissa andra som på bara ett par dagar hikat 4800 höjdmeter. Fast de har i alla fall belönats med en sisådär 30 sekunders frifall totalt, medan jag mest tillbringar tiden mellan höjdmetrarna med att svettas framför en dator.

Dag 50

Från Sverige kom det (hur osannolikt det än kan låta) för ganska länge sedan nu ett önskemål om att få höra mer om mitt forskningsprojekt. Mån som jag är att uppfylla alla önskemål kommer här en kort beskrivning om mitt sommarprojekt. Personer som lätt blir uttråkade rekommenderas att hoppa direkt till sista stycket då en mycket lång, mycket seriös post följer.

Dag 49

När vi var och badade häromsistens skrattade mina vänner rått åt min pyttelilla handduk. Jag försökte naturligtvis skylla från mig (undanflykter är något av en specialitet för mig) på att lägenheten jag hyr faktiskt inte innehåller större handdukar än så. Jag försökte också envist hävda att den var precis lagom stor för mig, men det föll lite på att när de andra var iväg och badade råkade mina ben och mitt huvud hamna på varsin icke-min-handduk, medan hela kroppen utan problem fick plats på min frimärksstora handduk i mitten.

För att visa vad jag menar kommer här en bild på sagda handduk, eller möjligtvis av en annan handduk av samma storlek. Noteras skall att jag har ett flertal handdukar i denna storleksklass, men även några mindre.

Som kontrast vill jag också visa ett standardstort örngott. Bara så ni inte tror att saker och ting i allmänhet är små här i Österrike.

För de av er som tänker komma och hälsa på och har en annan syn än Österrikarna på hur stor en lagom stor handduk är, kan det ju därför vara av intresse att eventuellt överväga att göra plats i väskan för en - med era mått mätt - lagom stor handduk.  Jag har av snäll besökare sedan badincidenten förärats  en handduk modell större.

Dag 48

Som vanligt på sommaren så upptar väder en stor del av min uppmärksamhet, vilket antagligen lyser igenom i mina inlägg varav en kanske oskäligt stor del på något sätt handlar om väder-, vind- och temperaturläget. Därför känner jag att jag bara måste följa upp gårdagens postning som handlade om hur vi flydde en överhettad lägenhet för att istället sitta på nästan lika överhettade uteserveringar och dricka utspätt vin (mer om det senare), med en kort rapport om det efterföljande vädret. Senare på kvällen träffades nämligen Wien av ett åskväder med tillräcklig kraft att hota den årliga Life Ball, en av världens största välgörenhetsgalor i support för HIV/AIDS-drabbade (trots åska kunde man ändå se många spektakulära utstyrslar i tunnelbanor och på gator, särkilt många i form av olika typer av träd - lite som en entinvasion emellanåt).

Vi hamnade mitt i regnet på väg hem till 10:e. När vi väl ramlar in i porten i hopp om lite torrhet inser vi att en båt hade varit helt på sin plats. I brist på dylikt flytetyg fick vi bygga en provisorisk vindbrygga för att ta oss in torrskodda. Eller tja, lite sent för just det kanske men vi slapp i alla fall vada hela vägen.

Dag 47

Hemma i Wien igen där vi gick in i lägenheten på 4:e (5:e?) våning och vände i dörren eftersom varmt inte direkt räcker för att beskriva temperaturupplevelsen. Bättre då att sitta på en uteservering och sippa på en Aperol gespritzt.

För övrigt skönt att vara tillbaka i ett land där min nyförvärvade ät- och dricktyska fungerar bra. I Italien fann jag mig själv ibland spontanprata tyska på restauranger. Intressant med tanke på att jag faktisk inte pratar tyska alls egentligen. Fast Leitungswasser har jag lärt mig säga, det är användbart.

Dag 46

Av en slump hamnade vi mitt i dolomitiskaste Dolomiterna idag på vår väg tillbaka mot Wien. Vi har diskuterat fram och tillbaka huruvida Dolomiterna är Alper eller inte men lutar efter lite googlande åt att de nog är det. Typ.

Vi kunde inte direkt stanna så fort vi såg en utsikt (då hade vi aldrig kommit någonvart) men utvecklade en väl fungerande variant av speedturistande där vi aldrig behövde vare sig kliva ur bilen eller ens stanna.

Höjden är höjd över Lago di Garda, vilken råkar sammanfalla ungefär med höjd över Wien. På väg upp till Passo Giau klättrar man en sisådär 1000 m genom 29 hårnålskurvor. Hela vägen upp i sällskap av cyklister.

Herrarna på sista bilden hade innan turen upp till Passo Giao redan passerat ett liknande pass och hade ett pass till att klara av efter detta. Och jag som brukade tycka att det var jobbigt att cykla upp till Tullen i Borås. Och kanske ibland till och med har pustat lite efter att ha cyklat från centrala Linkan till universitetet....

För övrigt vill jag bli bergsklättrare när jag blir stor. Vad ska man annars ha alla de här branta bergen till? Visst borde jag väl ha utrymme för en hobby till, eller...?

Dag 45

Idag har varit en dag helgad åt de två semester-B:na – Bilåkande och Bad. Inte helt friktionsfritt hela tiden vad gäller bilåkandet (japp vi backar ut ur för smal gränd, japp det tog en stund, japp det var enklare att köra framåt in i gränden än bakåt ut ur den och japp det fanns en varningsskylt)...

(proffsfoto Elin Björklund)

...men mycket mer problemfritt vad gäller badandet...

Sen kommer här ett specialavsnitt av Wie schmeckt es? Eftersom vi är i Italien verkar det passande att kalla det

Che gusto ha
Av princip går jag aldrig till samma restaurang två gånger om då jag besöker en stad där jag har anledning att misstänka att det finns fler än en bra restaurang att upptäcka och jag är där bara en begränsad tid. Men efter första Italienkvällens upplevelser (se gårdagens inlägg) kontra gårdagens upplevelse (se gårdagens uppdaterade inlägg) kommer idag undantaget som bekräftar regeln: ett återbesök på den lutande restaurangen Leon d'Oro. Det ryktas att vissa i sällskapet till och med kommer ta samma mat som vid första besöket där men så långt ämnar jag inte tumma på mina principer.

Dag 44

Vi har nått det inofficiella målet med vår resa – Lago di Garda, Italien. Här är faktiskt ännu varmare, vilket får mitt inlägg från igår att verka lite överdrivet, eller i alla fall något prematurt. Det känns liksom väldigt utomlands (även om jag innerst inne vet att det redan varit utomlands ett tag, närmare bestämt 44 dagar) när man strosar omkring på kvällen och det fortfarande är för varmt för att egentligen ha kläder på sig och natten känns som en varm mysig filt som man lindat in sig i och envisas med att fortsätta sitta inlindad i för det är just varmt och mysigt, fastän det kanske egentligen börjar bli lite unket där inne i mörkret. Ja ni förstår ungefär hur jag menar hoppas jag. Skönt är det hur som helst.

Vi bor i Riva del Garda, bokstavligt talat ett stenkast från stranden som är mycket olika till sin personlighet på morgonen innan det börjat blåsa och folk masat sig ut.....

....och senare på dagen....

För att inte förvirra de eventuella läsare som fortfarande krampar sig fast vid mina bloggin- och utvecklingar, trots det beryktat överjävligt fina sommarvädret även hemma på nordligare breddgrader, så kommer här en liten karakteristisk reflektion (gnäll) över saker som är annorlunda utifrån mina personliga referensramar.

Dagens reflektion (gnäll) gäller servicenivån på ortens restauranger. Igår besökte vi ett antal dylika inrättningar (lång historia varför vi besökte så flera) och var allihop ganska förvånade över bristen på tillmötesgående, trevlighet och allmänt folkvett hos servitörer och servitriser. Nu undrar jag lite om detta är typiskt för Italien eller om det bara är på überpittoreska superduperultraturistiga turistorter, där man liksom inte behöver fjäska för att folk ska beställa en flottig pizza med burksvamp och där kunderna ändå aldrig kommer tillbaka?

Dementi: efter kvällens besök på Leon d'Oro tar jag tillbaka det jag sa om otrevlig restaurangpersonal, efter både toppservice och fantastiskt god mat!

Dag 43

Apropå värme (som jag ju avslutade fredagens inlägg med och som jag känt en hel del av under även de följande dagarna) så kan jag rapportera att min laptop inte är särskilt förtjust alls i det rådande temperaturläget. Häromdagen visade den konstiga symboler jag aldrig sett förut, samtidigt som den var så varm att man lätt kunnat steka ägg på den (kanske ingen dum idé, med tanke på att det är strängt förbjudet att använda plattorna i det lilla köket på IIASA för någon form av matlagning). Jag har totalt tappat min synkning mot LiU-servern, vilket gör att jag nu inte kan jobba offline längre (stör inte så mycket nu när det är semester men kommer antagligen bli mer besvärande nästa vecka). Okarakteristiska skärmhäng har börjat dyka upp helt oförhappandes. Dessutom svär jag att den blir långsammare och långsammare för varje dag som går (det verkar osannolikt att det är jag som blir snabbare och snabbare). Så nu bönar jag och ber att min trogna vän håller ihop lite till – först under en veckas semestrande för att inte störa bloggflödet, men gärna resten av sommaren också, tills vi kommer hem till den behagliga svenska kylan och den varma (bildligt alltså, har ingen aning om deras faktiska kroppstemperaturer men misstänker att de är högst normala, kring 37°C) datasupporten. Annars blir det till att blogga utan å ä ö i fortsättningen.

Dag 63

Yalla yalla dubbat på tyska, inte alls så fantastiskt som man kan tro (eller kan man....?)

...kom i alla fall på varför jag inte egentligen kollar på tv särskilt mycket (nästan inte alls faktiskt) här i Österrike. Eller överhuvudtaget egentligen kanske.

Dag 42

Igår var det +35°C utomhus och -2°C inomhus. Snö och is på båda ställena. Vi besökte Dachstein Welterbe (tror det har något med världsarv att göra) där vi varvade runtskuttande på kalkstenssluttningarna på drygt 2000 m höjd, med kringklättrande i en isgrotta där isen på sina ställen är uppåt 25 m tjock. Totalt blev det i runda slängar 12 km, mest höjdmeter neråt vilket kändes i knäna igår kväll och lite typ överallt idag. Något som också kändes ganska tydligt efteråt var vilka fläckar på kroppen man slarvat med solskyddsfaktorn på.

Ibland blir jag lite osäker på hur det egentligen fungerar i Sverige. Här verkar det totalt smärtfritt, även (eller kanske särkilt?) för en liten håla som Obertraun att snabbt slänga ihop en utomhusstorbildsvisning av VM-finalen på byatorget, komplett med ölservering (stor stark 3€, pytteliten kaffe 2€) och full uppslutning av hela byns befolkning. Hur fungerar det i Sverige? Får man serveringstillstånd för en VM-visning på offentlig plats? Eller måste det vara i anslutning till en krog? Eller måste man ha matservering också?

En sak som jag VET fungerar bra i Sverige är att man faktiskt kan handla mat där på söndagar, något som verkar totalt otänkbart här. Skönt att det är måndag idag så vi kan köpa lite bilsnacks under färden.

Dag 41

Första dagen på vår roadtrip började i Wien och slutade i Obertraun. Dagen bjöd på ändlösa slingriga alpvägar, bad i ganska hyfsat jättekall alpström, bad i något varmare alpsjö, spektakulär alpskärmflygningsuppvisning, alpöl, alpkorv, alprosévin, ompaompa med alpbakgrund, alpfyrkverkerier (kan för övrigt berätta att alpfyrverkerier ekar bra mellan alpsidorna) och en ingående diskussion om huruvida det är alpsnö eller alpsand som lyser vitt på alptoppssidorna.

På dagens program står en oslagbar kombo: gå på alp och gå i alp.

För övrigt vill jag bli skärmflygare när jag blir stor. Jag ser klara begränsningar med min Stilettos flygegenskaper. Visst borde jag väl ha utrymme för en hobby till, eller...?

Dag 40

Nu börjar den största utmaningen hittills under min sommar som Marie – att lyckas hålla dagliga uppdateringar på sommarbloggen även under en veckas roadtrip. Håll tummarna för gott om trådlöst internet på Alpernas säng'å'frukostar.... Vid närmare eftertanke ska jag nog ta med en nätverkskabel. Sist jag bodde borta i Österrike fanns internet, men bara via kabel. Och en kabel till 35 doktorander, ja ni förstår ju själva hur populär den enda förutseende personen blev när hon trollade fram en andra kabel ur väskan så att två personer kunde simultansurfa.

Vi ses där ute i värmen någonstans!

Dag 39

Jag har förstått på folks statusuppdateringar på fejjan att dagens favoritsyssla är att gå på semester. Så jag tänker, varför inte? Så nu blir det en veckas semester även för eder vanligtvis hårt arbetande Österrikekorrespondent.

Som vanligt när man går på semester måste man ju dock först göra färdigt allt man inte hunnit innan, i mitt fall det jag inte hunnit på 38 dagar hittills. Efter många ”ska bara”, med lite skön sista-minuten-debuggning (eftersom hjärnan antagligen kommer resettas totalt under den kommande veckan är det nog bra att inte lämna alltför mycket ofungerande rader) och ett halvhjärtat försök att snygga upp på skrivbordet, rusade jag med andan i halsen ut genom IIASA’s portar för att hinna med bussen för att träffa syster-yster i Wien. Döm om min förvåning när den annars så trankila slottsplatsen blivit totalförvandlad till målområde för cykeltävling (tänk Tour de France. Typ.....) med tillhörande folkmassa.

Ett par snabba foton för att dokumentera spektaklet, sen mer rusande till busshållsplatsen. Där jag insåg att all trafik var totalavstängd för cykeltävling. Kanske inte så stor överraskning egentligen, om man tänker efter bara lite.

Dag 38

Jag misstänker att många som läser den här bloggen tillbringat många sömnlösa nätter den senaste veckan med att oroa sig för hur det gått med mina minnesproblem. Till er vill jag passa på att säga några lugnande ord, så att ni åter kan finna harmoni i era sommarnätter.

Berättelsen, som slutade i en riktig cliffhanger dag 31 (Out of memory, även på Unixservern – hur ska detta sluta?!), fortsatte med ett antal besök på dataavdelningen med förvirrade förfrågningar om minnesgränser för sommarstudenter och liknande. Vart jag än vände mig fick jag svaret att det fanns minsann inga gränser för hur mycket av totalt 16 Gb minne en enskild användare får använda – en kraftfull motsägelse mot min upplevelse av att servern sparkar ut mig så fort jag nått 4 Gb minnesanvändning. Jag har sedan dess sökt från Googles ena ände till den andra och besökt fler dammiga forskarkontor än jag kan (vill) räkna. Till slut visade det sig att det kanske kunde bero på att jag körde en gammal version av Gams. Så med en enkel modifiering av mitt anropskommando så kunde jag få åtkomst till en nyare version, och voilà – plötsligt låg allt minne i världen (eeh på servern då) för mina fötter (händer?). En känsla av harmoni spred sig genast i mitt inre. Hur jag nu kunde tro att det var över där… strax därefter, innan ens harmonin hunnit sprida klart sig, blev jag utkastad IGEN – nu på grund av ”insufficient space on device”. Fan tro’t.

Men börja nu inte oroa er igen – ett snabbt telefonsamtal senare så hade jag fått min alldeles egna lilla hörna på servern, med högvis av tomt utrymme som lockar och ber om att jag ska fylla det med optimeringsmodeller. Naturligtvis startade jag med att köra en jättestor modell, nu när jag väl kan. Vilket gjorde att jag använde allt tillgängligt minne och lite till. Vilket i sin tur medförde en påringning från dataavdelningen där de vänligt men bestämt bad mig att i framtiden inte försöka krascha servern utan att säg till först. Ska bli spännande att se vad nästa bekymmer kommer härröra från.

Av bara farten har jag dessutom passat på att signa upp mig för tillgång till IIASA’s VPN-tjänst och remote desktop och grejer. Så nu kan jag fjärrstyra min jobbdator från raklångt ryggläge i soffan. Jag känner mig lite som en jättehäftig jätteond superskurk som kontrollerar världen med några få knapptryck. Det är så spännande här i framtiden.

Dag 37

Jag finner mig själv ha en lite ambivalent inställning till det här med vädret. Å ena sidan är det ju fantastiskt med dag efter dag av strålande sol, klarblå himmel, nollvind och värme – total brist på frysande är definitivt positivt. Å andra sidan måste jag erkänna att jag uppskattar att himlen de senaste dagarna befolkats av en del moln, att det då och då (med väl tilltagna intervall mellan ett då och nästa då) kommer en regnskur och – framför allt – att temperaturerna sjunkit något 10-tal grader eller så. Visserligen fortfarande nätt och jämnt sub-20 på morgonen, men det är betydligt behagligare att ta morgonjoggen i parken när det inte redan är 30°C vid kvart i åtta.

Den största anledningen till att finner mig själv längta efter lägre temperaturer står att finna i det jag tillbringar mest tid med här: arbetet. Jag sitter i det som kallas Little Wing av Schloss Laxenburg. Luftkonditionering var tydligen helt okänt på kejsar Franz Josephs tid, har jag förstått. Istället har jag, när inomhustemperaturen kryper upp mot 40°C, en rent fantastiskt liten fläkt att svalka mig med. Jag kommer osökt att tänka på Hanna från Arlöv: ”… det var en ynklig fläkt – det var nästan lika varmt som förut…” (fast jag behövde förstås inte fajtas för att få den).

En del av förklaring till att jag inte kan njuta odelat av det vackra vädret ligger nog i min i grund och botten missunnsamma natur. Ja, så är det, jag får väl erkänna då att jag sitter här och känner mig lite lätt bitter över att när det väl för en gångs skull är riktig ordentlig sommar hemma i Sverige, då är jag odär. När det i princip enda jag minns från de senaste årens semestrar är fallskärmsväntan (Basic förra året: 4°C, regn och 15 sekundmeter, Bigway året innan: 9 hopp på en vecka osv…). Och nu är det enda man hör historier om hur det är så bra väder att folk inte har råd/lust/ork att hoppa mer. Avundsjuk? Oh yes, big time. Unnar jag dem det? Hmmm, nja, lite. Jag unnar i alla fall mina elever det....

Nästa vecka är det semester så då kan jag nog leva med det fina vädret. Imorgon börjar sommarbesökarna välla in. Tur jag städade igår så jag kan sitta ute och frysa till fotbollen ikväll. Hörde ni förresten att bläckfisken tippade Spanien?

Uppdatering
Bläckfisken Paul verkar veta vad han pratar... eeeeeh... armar om....

Dag 36

Det var ett lite sorgligt ögonblick häromdagen när jag upptäckte att när väl PHD Comics besöker Sverige, något jag väntat ivrigt på sedan redan långt innan Inger-Lise kom tillbaka från USA förra året med en hett eftertraktad PHD-tischa i present, så passar jag på att vara i utomlandet. Ännu lite sorgligare var det att upptäcka att jag inte ens uppmärksammat att de skulle komma förrän flera veckor efter att de redan åkt igen.... jag jobbar tydligen så mycket att jag inte hinner med något vidare kvalitativt prokrastinerande längre. Tur att det är semester nästa vecka. Vilket naturligtvis betyder att jag just nu är stadigt på väg uppför:

Men bättre än alternativet kanske?

För er som gör vad jag i vanliga fall brukar göra på sommaren (när jag ”jobbar” alltså), det vill säga hänger på ett sommaröde universitet och väntar på inspirationen och arbetsivern men mest drabbas av lappsjuka och tristess – för er kan jag rekommendera Academia.edu som tidsfördriv. Jag tror att det är någon form av nätverksverktyg för akademiker, men jag signade upp mest (bara) för serierna.