Dag 56

Det är strängeligen förbjudet att ha mat på kontoret, det lärde vi oss redan för 56 dagar sedan. Anledningen är att vår administratör inte tycker om att döda små söta möss men kommer det in små söta möss så måste hon ändå döda små söta möss och har man mat på kontoret på sommaren så kommer det in små söta möss. De österrikiska mössen är uppenbarligen tämligen olika sina svenska kollegor vilka mest brukar vara ett problem under vintern (fast när jag tänker efter så grundar sig det mesta av mina mösserfarenheter på diverese klubbstugor och kanske är det största problemet där inte att det är vinter utan mer att det är folktomt).

Hur som helst, musdödarhatare är vår administratör och det har vi alltså vetat sedan Dag 1. Och ändå - anarkister, ligister och allmänna slynglar som vi är - har både jag och min rumskamrat om och om igen sommaren igenom med berått mod brutit mot det uttalade matförbudet. Missförstå mig inte nu, det är inte det att vi egentligen själva tycker så mycket om att döda små söta möss, som att vi verkligen tycker om att ha mat nära till hands. Behöver man forsknings-depressions-tröstäta så behöver man liksom. Min last är knäckebröd och min rumskompis äpplen. Så det råder nog ingen tvekan om att vi haft det kommande, för att tala ren svengelska.

Därför borde det egentligen inte varit någon stor överraskning när en liten söt mus traskade in på vårt kontor på eftermiddagen idag och satte sig prick mitt emellan oss och funderade på om hon (han?) var mest sugen på knäckebröd eller äpplen. Vi agerade som alla påkomna ligister borde göra, lugnt och metodiskt och hade strax samlat upp den lilla söta musen i en papperskorg och innan han (hon?) visste ordet av hade vi burit ut henne (honom?) i parken. Detta utan att någon (utom den lilla söta musen) noterat vårat besynnerliga beteende. Ovanligt stillsam var den lilla rackaren men jag antar att han (hon?) kände på sig att det inte är någon brådska att äta sig mätt – här kommer finnas mat hela sommaren lång. Men se där misstar hon (han?) sig allt. En kort stund senare var alla spår av mat borta från vårt rum – allt för att ingen ska få veta vem det är som lockat in de små söta mössen. Återstår att se om en detta bara var en förlöpare i den stora invasionen av små söta möss.