Dag 31

Det har efterfrågats vad jag egentligen GÖR här borta. Ja förutom springer på festival, dricker öl och tappar bort bussbiljetter då. En vacker dag snart ska jag berätta vad min forskning går ut på, men idag är inte den dagen. Idag är istället dagen när jag berättar rent praktiskt hur forskning funkar. I alla fall sommarforskning på IIASA. En passande rubrik till det här inlägget (om jag hade haft individuella rubriker) kunde vara ”Jag jobbar med daaaaata”.

En gång i tiden gick jag i skolan. Där fick man lära sig om nyttiga saker som Matlab och Unix. Sedan kanske man inte använde de här nyttiga sakerna så mycket. Kanske till och med så att man undvek vissa av de här nyttiga sakerna så mycket man kunde (fast inte så mycket som vissa andra). Sedan kommer man plötsligt på vad man tror är lite soft sommarskola och så inser man att det hade varit bra om man mindes lite mer. Matlab till exempel visade det sig direkt att det var stor tur att jag snodde mina pluggkompisars uppgifter också för nu kan jag nog mer än jag hade kunnat annars (tack J, J m.fl.!). Unix verkade jag slippa för när jag kom hit stod här en fin ny tyst Windowsmaskin med massvis av minne och processorer.

Allt frid och fröjd tills jag börjar inse att 4 Gb minne inte är så mycket ändå. Och mer minne står inte att uppbringa. Återstår Unixservrar. Skrämmande. Men sagt och gjort, hur svårt kan det trots allt vara? Ha, trodde jag ja. Först ska man lyckas logga in, sen ska man lyckas köra modellen skriven för Windows i Unix, sen kan den inte optimera, då måste man ändra i .login, då måste man kunna använda någon texteditor i Unix, där visar sig allting vara precis tvärtom mot vad man är van (tänk kommentaren i Tillsammans, när dottern kommenterar att allting är tvärtom bara för att liksom, precis så känns det), och så vidare i ungefär all oändlighet.

Jag svär att jag var en kopp kaffe från att börja gråta igår morse. Bokstavligt talat. Sen då, ungefär ett dygn av frustrerande insikter i hur handikappad man är när man är väl invand Windowsanvändare senare, när allting faktiskt verkar funka – då får man out of memory rakt i ansiktet! Aaaarrgh.

Ja, ungefär så kan man beskriva forskning rent praktiskt.