Dag 38

Jag misstänker att många som läser den här bloggen tillbringat många sömnlösa nätter den senaste veckan med att oroa sig för hur det gått med mina minnesproblem. Till er vill jag passa på att säga några lugnande ord, så att ni åter kan finna harmoni i era sommarnätter.

Berättelsen, som slutade i en riktig cliffhanger dag 31 (Out of memory, även på Unixservern – hur ska detta sluta?!), fortsatte med ett antal besök på dataavdelningen med förvirrade förfrågningar om minnesgränser för sommarstudenter och liknande. Vart jag än vände mig fick jag svaret att det fanns minsann inga gränser för hur mycket av totalt 16 Gb minne en enskild användare får använda – en kraftfull motsägelse mot min upplevelse av att servern sparkar ut mig så fort jag nått 4 Gb minnesanvändning. Jag har sedan dess sökt från Googles ena ände till den andra och besökt fler dammiga forskarkontor än jag kan (vill) räkna. Till slut visade det sig att det kanske kunde bero på att jag körde en gammal version av Gams. Så med en enkel modifiering av mitt anropskommando så kunde jag få åtkomst till en nyare version, och voilà – plötsligt låg allt minne i världen (eeh på servern då) för mina fötter (händer?). En känsla av harmoni spred sig genast i mitt inre. Hur jag nu kunde tro att det var över där… strax därefter, innan ens harmonin hunnit sprida klart sig, blev jag utkastad IGEN – nu på grund av ”insufficient space on device”. Fan tro’t.

Men börja nu inte oroa er igen – ett snabbt telefonsamtal senare så hade jag fått min alldeles egna lilla hörna på servern, med högvis av tomt utrymme som lockar och ber om att jag ska fylla det med optimeringsmodeller. Naturligtvis startade jag med att köra en jättestor modell, nu när jag väl kan. Vilket gjorde att jag använde allt tillgängligt minne och lite till. Vilket i sin tur medförde en påringning från dataavdelningen där de vänligt men bestämt bad mig att i framtiden inte försöka krascha servern utan att säg till först. Ska bli spännande att se vad nästa bekymmer kommer härröra från.

Av bara farten har jag dessutom passat på att signa upp mig för tillgång till IIASA’s VPN-tjänst och remote desktop och grejer. Så nu kan jag fjärrstyra min jobbdator från raklångt ryggläge i soffan. Jag känner mig lite som en jättehäftig jätteond superskurk som kontrollerar världen med några få knapptryck. Det är så spännande här i framtiden.